Svarta dagar och kvällar och nätter

Efter den mörkaste kvällen trodde mamman att ingen mer kväll eller dag eller natt kunde bli lika svart.

Och kanske kunde de inte det.

För mammor härdas. Ifall de inte går under förstås.

Hon tänkte att det kanske inte skulle hända igen. Samma sak som för flera år sedan. Att hon återigen skulle sitta vid sitt bord och vara handlingsförlamad av skräck och förtvivlan.

Eller att hon återigen av oro skulle tvingas göra det smärtsamma valet.

Ringa efter icke önskvärd hjälp.  Men som ändå är den enda hjälp som kan hjälpa.

Den hjälper för att (för dem) är bäbisen bara ännu en narkoman som de plockar upp ur spyorna på den oäkta mattan.

Men för den gröna trädmamman är det som att få sitt hjärta och sin själ slitet ut ur bröstet. En del av henne själv. Den smärta han bär på har varit hennes i så många år.

Från den stund han var en liten glad, men envis, kille med gyllene lockar. Till en mycket större man med krossade illusioner och långt svart hår. Och kanske snart också med krossade drömmar.