Lyssna på mig!

Ni måste lyssna på mig. Jag har så mycket att berätta. Jag vet inte om det är intressant. Men det känns som om det måste komma ut. Fram i friheten. Förlösas. Om än med samma födslovåndor som förut, fast nu psykisk smärta. Lyssna, jag vill berätta om det som var bra också! Men det är inte intressant. För där behövs ju inga åtgärder. Ni har tagit er an ett uppdrag. Ni får betalt och ska slutföra uppdraget. Bara. Vi är ett uppdrag. Och inget annat. Inga människor. Inget levande liv. Ett uppdrag bland alla andra. Jag är ändå tacksam. När saker och ting händer. När någon gör något mer än att fundersamt knacka pennan mot skrivbordet och samtidigt klia sig försynt i huvudet. Medan någon funderar på hur mycket den ska säga, vad den ska göra, hur den ska förhålla sig till en anhörig, ifall anhörig är intelligent eller blåst.... Socialtjänsten och jag själv har levt sida vid sida genom 25 år. Personer som har arbetat med vår familj har kommit och gått. Och har brytt sig mer eller mindre. Gjort mer eller mindre nytta. Förstört, byggt upp... Mina fjuttiga ord är bara förnamnet i ett stort klibbigt spindelnät där honan äter hanen. Men vid Gud, att få se mitt barn så som jag såg det idag. Den nu vuxna, men ändå lille... om det så bara var för ett ögonblick så har det rört min själ till tårar. Så nu gråter jag lite åt det andra hållet också. Smärta. På många olika sätt.