Jag får för mig att allt har och att allt hade en mening.

Du och jag. I hallen, den där ödesmättade natten, mitt i påsken som andra firade. De som inte har det som vi.

Vi kramades och jag var lycklig.

Du sa att jag nog är för fin för att vara med ett slödder som du.

Min upplevelse av dig var på den tiden inte som att du var ett slödder.

I min förvrängda och skadade verklighet var du en ängel, en känslig och vek person. En som liksom dina söner kommit hit för att förändra världen.

Göra den till en bättre plats.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det här var en glädjens dag

Till mina "haters" Bilden av Mona Irma

Lyckan blir först riktigt stor, när trampet hörs av små små skor. Sorg och sorgbearbetning