Den stora tysta ensamheten

Allt känns så ytligt, jag undviker min omgivning mer och mer. Jag möts av oförståelse och dåliga skämt som jag inte förstår. Folk får vara som de vill. Men ju längre tiden går efter min stora förlust, desto mer inåtvänd blir jag. En känsla som är svår att beskriva och omöjlig att förstå. H u r kan man prata om oväsentligheter när det finns v i k t i g a saker som att älska och ta hand om varandra medan vi lever? Vissa saker kan bara förstås när poliser och präst bekräftar ens värsta fasa. Ditt barn har dött. Och efter fem veckor upprepas samma händelse. Det är inte andras fel att jag inte orkar med folk längre. Det handlar enbart om mig själv och vad jag väljer att ha för människor omkring mig. Som är ödmjuka, som fortfarande orkar lyssna, som kan hjälpa i läkandet av de sår som egentligen aldrig går att läka. Det blir inte lättar om ni tror det. Det är bara att man obönhörligen tvingas acceptera att man aldrig mer får krama sina döda barn. Jag har också försökt leva och skämta, men får inte ut någonting alls av det längre. Egentligen så kvittar det om jag är död eller om jag lever. Det hade nog varit skönt att vara död också och slippa allt som är elakt och ont i världen runt omkring. Men jag stannar av en anledning och av en tro på alltings mening. Jag kan hjälpa och stötta någon annan. Jag kan visa att jag lever, ler, gråter, leker, dansar, sjunger, viker mig dubbel av skratt och rullar mig i hösten lövhögar med mina hundar. Så länge jag möts av respekt för de saker som hjälper mig leva vidare är allting ok. Men när vissa nedvärderar allt man gör och försöker med och kommer med falska anklagelser och spekulationer om sådant de inte har en aning om - dvs det som skär i min själ i varje ögonblick. Hur lättsårad jag blivit. Det är så jag är, eller har blivit. Det är inte någon annans fel. Men så är det även mitt eget val att välja att inte träffa eller ha något att göra med de som får mig att känna mig mer sorgsen, arg eller andra negativa känslor. Eller de som sätter epitet på mig , vem jag är, som inte vet vem jag är. Som inte har sett mig före sorgens tid. Jag vet att det blev långt, men ingen behöver läsa. Jag skrev av mig lite irritation, vill inte nämna exakt vad som utlöste denna känsla. Men det viktigaste av allt är de som vet vem jag är och vem jag har varit och visar respekt för det. Oavsett olika värderingar och åsikter ibland. Samt de föräldrar som förenats med mig i sorgen. Ni vet vilka ni är och jag älskar er. Ni andra kan bara låta mig vara ifred. För jag orkar inte med världen mer.