Det här var en glädjens dag

Som att leva i ett vacum var det första året, fattade ingenting, är de borta båda två?

Alltför ofattbart var det.

Varje steg jag tog och varje andetag jag drog hörde jag de ofattbara orden - Jesper är död, Anton är död, mina yngsta två söner, vi som kämpat och krigat var borta.

Det fanns trots allt en morgondag, en dag av acceptans, en dag av tröst och tillit över att de lever i mitt hjärta.

De är en del av mig och kan alltså inte dö förrän jag själv dör. Jag kan nu le åt deras små speciella personlighetsdrag.

På senare tid är det Anton som kommit igenom och det känns någonstans bra.

Ibland känner jag deras händer i mina, Antons lite smalare hand i min vänstra hand,

Jespers mer kraftfull i min högra hand.

Det finns ingen död, bara ett dimensionsskifte. Jag hoppas att fler hittar tröst i något som känns bra och trovärdigt för dem. Jag har överlevt det jag trodde skulle döda mig. Jag har liv, jag har kraft, jag har krigat för dem och för mig själv. #idagvilljagleva