Jag har börjat förstå innebörden, tänkte först att de är på en resa.

Alla behandlingshem osv, de har varit frånvarande ofta. Men nu känner jag att det gått för lång tid och att jag börjar förstå innebörden av död. Död är evig, jag får aldrig mer se dem eller hålla deras händer.

Ändå kan jag känna dem så väl och hur ledsna de blir när jag är ledsen. 2018 är ett svart år i mitt liv, ett tomt hål, jag minns inte, det enda jag minns var hur jag grät och plågade mig igenom alla minnen och saker. För att kunna börja läka min själ (som aldrig läker), för att kunna stå stark på mina ben med huvudet högt. För att jag har två äldre söner som också behöver mitt fulla stöd. Och i mina drömmar kommer de ibland. Jag känner och vet att det finns. Bara på ett annat sätt. Jag kan se deras leenden om jag vill, men också deras tårar, övergreppen, kränkningarna, förnedringen, knivskadorna och alla deras tårar.... min lilla tröst som jag tappert klamrar mig fast vid: ingen kan skada dem nu mer <3

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det här var en glädjens dag

Till mina "haters" Bilden av Mona Irma

Lyckan blir först riktigt stor, när trampet hörs av små små skor. Sorg och sorgbearbetning