Det här var en glädjens dag

Sången från Disney Lejonkungen (The Circle of life) ger mig gåshud.

https://www.youtube.com/watch?v=1k1t8zeIA6o

Denna dam har stöttat mig genom sorgen, det var Jespers hund och hon är född aug 2017, Jesper dog 5 december 2017. Hon betyder allt för mig, det är som att det finns något kvar av min son där i hennes blick .

　

Människor kan vara ok, men också vara oerhört oförstående.

I början är folk nyfikna, intresserade, empatiska osv.

Men livet går vidare.

För oss och för andra. Så jag accepterar situationen.

Utifrån andra människors synsätt så bör min sorg vara över nu, inte gräva ner sig, eller ens tänka på de man saknar,

Glömma och gå vidare känns det ibland som man borde göra.

Men jag förlåter dem.

Har man inte mist något av sina barn kan man aldrig förstå.

Så jag försöker flyta med och låtsas som om allt är ok. Men ibland drömmer jag om mina barn och hur någon försöker ta dem ifrån mig, jag försöker gömma och skydda dem. Men det går inte.

Sen vaknar jag och saknar ännu mer igen.

Jag skulle ge vad som helst för att få dem tillbaka. Men sen tänker jag lite till och att något ännu värre kanske skulle hänt längre fram.

Den oron är ju faktiskt borta.

Inget kan hända dem mer.

Så jag får jobba med mig själv och förstå att jag och mitt liv är för alltid förändrat.

Jag fick ha dem en tid med mig, det vill jag inte ha ogjort.

Jag fick bära föda och amma fyra söner.

De två yngsta är i himlen nu. Men jag har fått uppleva dem. Och försöker vara tacksam och försöker tro på livets mening.

Fick låna denna lilla flicka en stund. Magiskt är allt jag kan säga.