Att sakta vakna och på riktigt acceptera sorgen

 2023-06-28   Detta inlägg innehåller en annons från Quicktest  

Årets pelargon 2023

När pojkarna dog, var det något mer som dog. Pojkarna var mitt livs kärlek, min inspiration och min livspuls. Halva barnakullen var borta. Från ena stunden till den andra. Det gick inte oförmärkt förbi. Det gick inte förbi alls. Såklart älskar jag alla mina fyra söner. 

Mitt sinne och min själ fylldes av alla fyra. De tomrum som funnits var plötsligt fyllda. När jag fick vara med pojkarna.

Den här sommaren har jag städat lite på balkongen. Saker efter Jesper har dröjt sig kvar där. "Balkongrummet" var Jespers rum när han fortfarande bodde här hemma hos mig. För att komma ut på balkongen behöver jag passera det rummet. Jespers rum är i princip utan minnen från honom. Mina marsvin bor där nu. Samtidigt kan jag lova att spåren aldrig försvinner helt. Alltid dyker det upp små tecken på att de en gång har levt här i min dimension.

Nu får blommor, kryddor och tomatplantor åter gro och växa här hos mig. Det beror inte bara på att jag har skapat plats för dem. Det är jag som sakta läker. Eller ska man kanske säga att jag är på väg att vakna ur den långa, svarta mardrömmen, som i så många år varit mitt liv.

Den senaste tiden har jag tagit itu med enstaka saker som jag bara låtit vara. Det är som om gamla rutiner återupptas utan att jag behöver anstränga mig eller tänka på det. Inte försöka tvinga mig. Det är mer som det kommer tillbaka och att jag börjar fungera som förut och samtidigt med den nya individ som har blivit jag, 

Utgivar-id: pub-6982066939825137