Sorgen tar sina egna vägar, bara att acceptera, förstå, gå vidare

Ibland är det som om jag vaknar upp. Och då är jag som förr. Jag är glad, energisk, påhittig och en riktigt rolig rebell. Men ibland äter sorgen upp mig. Den sväljer mig, den gömmer mig, skrämmer mig, dödar mig och gör allt för att jag inte ska få vakna ur min stora sorg, min svarta långa mardröm. Ja mardrömmarna tar aldrig slut. De bearbetar sorg efter sorg. En olycka kommer sällan ensam, det var så åren kring mitten av 2000-talet behandlade mig. Det var då jag förlorade mycket, nästan allt av det jag fram till dess hade tagit för givet. Ändå visste jag att livet är ett flöde. Saker och ting förändras, jag vet. Ingenting är status quo. Det gör ont, eller inte. Oftare ont, tror jag. Men sorg är olika för alla. Min sorg ger mig kanske en dags energi, kanske två, sedan flera veckor av låg energi där jag drar mig undan precis allt som jag egentligen vet är bra för mig. Jag sviker mina vänner. Jag tror jag ska orka, men orkar inte. Jag tror att jag ska komma ihåg, men jag glömmer minsta lilla. Även det som är viktigt för mig. Min blogg har förändrats. Undrar vad andra tycker. Vet inte själv vad jag tycker. Men det var inte roligt att blogga för att försöka tjäna lite pengar. Gud vet att jag är i desperat behov av pengar, pga olika situationer i mitt liv. Men jag har ett mantra och jag brukar upprepa "Gud hjälper mig" Så det är min tro och mitt hopp. Egentligen fick jag för mig att skriva detta, inte som en ursäkt, men som en förklaring för hur jag hindrar mig själv att leva igen. Som om jag inte förtjänar det, då jag inte är fatalist, utan tror att jag skapar min egen verklighet. Ja, ett spontant inlägg från ensamheten och aldrighetens blogg. Och jag är ok. Men en dag kommer jag orka berätta om allt som satte helvetets press på mig de åren.