Igår fyllde Anton 28 år. Det var torsdag den 12 september. Det var torsdag 12 september 1991 också. Och jag hade fått världens finaste lilla pojke i mina armar. Den tredje sonen. Lyckan var lika total som de andra gångerna jag för första gången fick se mina söner för första gången.
Det kommer dagar då man inte vet att barnen är döda, man kan skratta och vara lycklig. Sen ett litet tecken, ett barns sko, ett klädesplagg, ett foto och jag dyker igen, sorgen som är så oerhört svår, aldrigheten, är de döda båda två? Jag kommer aldrig kunna förstå det fullt ut
Grattis på din dag, Anton, sa jag igår vid din grav.
Vänliga medmänniskor gav dig blommor i mängder. Eller stöttade mig ekonomiskt och möjliggjorde att jag kunde göra din plats extra fin. Mitt hjärta känns varmt. Det finns medkänsla och empati i världen.
Jag hade glömt detta under vårt iskalla krig mot fördomar och myndigheter under så många år.
Men det kommer också en dag då jag ska berätta vilka krafter som ligger i grunden för den terror vi utsatts för. En dag då jag orkar.
Jag har blivit lite starkare för var dag.
Och långt ner i mullen vilar mina skadade söner i frid. Hoppas jag verkligen.
Nu kan ingen skada dem.
Och mig går det inte skada mer.
Som vanligt.
Direkt från mitt hjärta till dig som fortfarande krigar vid ditt barns sida.
#idagvilljagleva #räddanästa
.jpg)
Kommentarer
Skicka en kommentar