Den 5 december kom polisen hem till mig. Jag visste att Jesper var på sjukhuset. Jag hade ringt och varnat stödboendet, Bo care i Norrköping. De ignorerade mig, bad mig ringa dagtid istället, Ett par dagar senare var det stödboendet som ringde till mig. De sa att Jesper är på sjukhus och jag måste ringa dit för uppdatering om hans tillstånd.
Eftersom jag varit i samma situation förut, ganska många gånger, förstod jag
när de inte ville svara
och sen, som jag anade
såg jag polisbilen parkera på min gård
fasans ögonblick
min yngsta son var död
Jag vill leva. Den 5 december 2017 trodde jag mitt liv var slut, all kraft och all styrka fick jag uppbåda för att överleva för min övriga familjs skull. Jag har blivit mer djupsinnig och tankfull. Jag skulle vilja ställa en fråga. Om någon skulle vilja svara... Fråga: h u r visar man att man bryr sig? Fråga: om man älskar någon, h u r många gånger i månaden är det lämpligt att träffas. Fråga: hur ofta kontaktar man den älskade vännen med vetskapen om hur dåligt den mår?
Hur beter man sig när man vill vara vän med och stötta en person som gått genom skärselden?
Och en sak till, h u r kan man veta om någon driver med ens känslor?
Nu ska ingen ta åt sig.
Men vet ni vad, jag tror att jag redan har bra koll hur man beter sig som medmänniska till en vän i kris 
Så vet inte varför jag frågar, vill helst avsluta relationer som inte har regelbunden kontakt med mig.
En sak,,, att man kan skoja och ha sig på Internet så klart.
IRL blir jag mycket mer krävande tyvärr-
Vill ha allt eller inget.
Ett fenomen som tycks vara ett släktdrag.
Många kramar till mina systrar och bröder som ser mig och min smärta
Fotot är från den dagen då de slutligen dödat min son, han blev aldrig samma person igen
.jpg)
Kommentarer
Skicka en kommentar