Den sista godnattsagan

Jag är i "mellantiden" och mår inte så bra av det. Jag tål inte så mycket som förr. Blir lätt arg, irriterad eller ledsen. Mina närmaste vänner försöker ha överseende med mig. Men jag förstår att det är lätt att glömma vad som hänt när ett helt år snart har gått. Även om det för mig känns som igår - tiden mellan det konstiga samtalet med sjukhuset och synen av polisbilen som parkerade utanför mitt köksfönster. Den 5 december 2017 dog min yngsta son Jesper och den 12 januari 2 018 dog hans storebror. Jag tror att den här mellantiden alltid kommer att vara en sorgetid för mig. Helgerna som kommer, jul och nyår. Och speciellt Jesper var alltid mycket noga med att få vara med familjen i jultider. Vi hade traditioner, men jag vet inte hur det blir i framtiden. Det ena efter det andra har hänt i vår familj, sen den tiden vi var tillsammans allihop. Barnens farfar dog, farmor blev ledsen och orkade inte som förr, en ung faster dog nästan samtidigt i cancer, min egen mor dement...

En liten stund i taget, först kanske bara några sekunder, sen några minuter, sen kanske en hel timme - orkar jag vara den jag var och brinna för att bekämpa orättvisor.  Sen faller jag igen, in i min blottlagda, söndertrasade själ. Den som så gärna vill bli förstådd, men mer ofta betraktad som "konstig".  Men jag känner långt inom mig att jag blir lite starkare för varje steg jag tar.  Precis som min sorg som blir starkare, när andra tror den blir svagare. Jag ska skärpa mig och resa mig och leva för att j a g är viktig.  Men för mig är det inte jag som är viktig ens om andra väljer att tycka så.  För mig är det enda viktiga att hjälpa till att försöka  # räddanästa . Min själ gnistrar, glöder och blöder i mitt djupaste mörker. Men jag vet - en dag brinner det en öppen låga där igen.  Eller tre  <3   <3   <3  . Eller tre gånger tre.

Saknaden blir större när tiden går och jag inte får se dem, prata med dem, krama dem.  Men ibland när jag ser det som händer i de kretsar mina barn levde, fylls jag av en märklig frid. Och jag kan vila i mig själv för att inget mer kan skada dem. Och jag tror de är lyckliga där de är.  Men allt sånt känns som en skör tråd som när som helst kan brista, att jag tappar tron och förstår att de är döda och då kommer den värsta känslan av vemod och sorg -  den som heter aldrigheten.

Jag brukar kalla mig realist. I hela mitt liv har jag haft en längtan att skriva. Jag kan inte prata. Människor anser ju att jag kan det.  Men bara för att det kommer ord och ljud så är ju inte det identiskt med att vara kapabel att uttrycka sig. Jag menar som att få fram sitt budskap, bli förstådd och tagen på allvar. När jag uttrycker mig i skrift är det ingen garanti för att jag ska bli förstådd.  Men det går oftast lite bättre. Jag förhastar mig inte längre. Istället försöker jag att tänka efter.    Ofta så får jag fråga någon som jag känner väl.  Om det jag har skrivit kommer att uppfattas som sårande, kränkande, taktlöst. Eller på något annat vis missförstås.   Jag menar aldrig något illa. Men folk blir arga och känner sig angripna.  Även de som känner mig väl som min egen familj och släktingar. Vänner har jag nog inga.  Jag har försökt. Och misslyckats. Och gett upp till sist.  Att ha relationer fun...

Som förr blir det aldrig mer, en mor som förlorat sitt barn har förändrats, sorgen, så djup och fruktansvärd, den som bara en änglaförälder kan veta om. Vår största fasa blev verklighet. Det vi varit så oroliga för sen de föddes till detta smärtsamma liv. Vila i frid alla vackra änglar  <3

Jag börjar må sämre. Jag har en hemsk ångest inom mig. Och jag tror att sanningen sakta börjar gå upp för mig. Först var det som om de var på en resa eller på ytterligare ett behandlingshem. Men tiden går och snart är det ett år sen de gick bort så tragiskt. Jag känner det ibland ohanterbart att leva. Omgivningen kan inte förstå smärtan och ångesten. Jag får mentala bilder, Jesper som ruttnat i sin grav, eller har han redan ruttnat bort? Hur lång tid tar det? Och Anton, vackra underbara, hur hans kropp skjutsades in i kremeringsugnen,,, jag ser allt för min inre syn. Hur ska jag orka vidare egentligen. Jag spelar en roll hela tiden, försöker vara vanlig och glad för min omgivnings skull. Men jag är ensam i min omgivning. En ensamhet som är svår att förklara.

Jag undrar om det någonsin ska komma en dag, då jag inte ägnat en tanke åt det hemska som hänt mig.  Tvivlar... blir mer och mer ledsen.  Hela tiden, varje andetag, varje sekund, varje vaken timme, i drömmarnas värld...  Börjar undra hur jag ska komma vidare. Kände mig starkare förut. Tänkte på hur jag fixat allt, begravningar, dödsbud, och allt x 2.  Men min förtvivlan hittar inga utlopp och det känns som om den stannat upp inom mig och som om den äter min själ och mitt hjärta.  Jesper dog 5 december, Anton dog 12 januari. Om folk bara hade lyssnat hade de kanske levt en stund till 

För längesen,,,, Du stod på balkongräcket och uttryckte att jag inte anade vad du var i stånd till att ta dig till. Och min enda sjuka tanke var att då dig bort därifrån innan polisen kom-. Jag vågade inte gå fram till dig, för jag tror du hade hoppat då. Det är asfalt under balkongen. Jag var rädd, riktigt rädd för första gången med dig. Min älskling, du var så skör. Och så oskyldig. Ett offer för andras synder. Maktlösheten närmade sig mer och mer. Och det svarta, tunga, ilande, föll över mitt nyss så lyckliga liv. Det var den dagen som jag började gråta tror jag. Alltså gråta oavbrutet, dygnet runt, som någon slags sjukdom man inte kan stoppa. En otröstlig gråt från hjärtat och själen, omöjlig att beskriva för den som inte upplevt samma. Sen... på din begravning, grät jag inte. Jag var som bedövad. Åtta år efter balkonghändelsen, hade mina tårar möjligen tagit slut. Men en månad senare, när din bror begrovs, då grät jag när Mio min Mio spelades upp. Och ...

Varje stund, varje ögonblick fanns rädslan framför oss. Rädslan för det ofattbara, varje förälders största fasa - våra barns död. De som föddes så fulla av liv och som blev så misshandlade av samhället.

Våra sista år tillsammans i det här livet, var som ett krig där man varje dag undrade hur utgången av detta skulle bli en gång. Jag hoppades få skriva att vi hade vunnit kriget. Så blev det inte. Istället fick jag skriva om att nu var ditt krig över och att du varit en stark krigare. Men kvar står jag själv i en tomhet jag aldrig ens hade kunnat föreställa mig. Ditt krig är över. Men är mitt? På ett sätt är det över, men jag har ändå förlorat. Det jag önskade mig mest, och den jag älskade som bara en mor kan älska. De. Förlorade.

Jag känner doften av dig och allt annat försvinner. Snälla låt mig drömma samma dröm igen. Den om att du kom hem till mig igen. Att jag en enda liten  ynklig gång fick krama dig som då. Hur du kommer in, som en glad överraskning, genom dörren, som om inget av det ondskefulla hade hänt. En utopi, en hopplös fantasi, en tro och ett hopp... hur ska man annars överleva en förlust som min.

En tanke för ett tag sedan som känns aktuell med tanke på kostnader och sånt: Vi anhöriga till missbrukare ska vara skötare och läkare, men 4000 kr om dygnet får främlingar som tar hand om våra barn. Precis som när vi lämnar våra barn till dagis och andra får betalt för något som vi kunde gjort själva Jag minns när jag hade så jobbigt med Jesper hemma att jag ringde polisen så de skulle hämta honom. Jesper var med på detta. Polisen kom och sa att det enda de kan göra är att köra honom till psykakuten i Jönköping. Men där tog de inte emot honom, varpå polisen ringde till vårt sjukhus här i stan som har två avdelningar för psykiatrivård. Men nej, han hade hotat dem (i sin förtvivlan) sist han var där så han kom inte in där heller. Allt i onödan. Polisen kom tillbaka med honom. För det finns ju alltid ett sista alternativ att ta till. Lämna över till gratisvården! 

För flera år sen. Som en föraning om vad som komma skulle, skrev jag efter att Jesper demolerats av ett tåg.: "Och den vita, främmande rösten sade - kan du gå igenom hans tillhörigheter - medan rösten räckte fram en svart plastsäck. Med min sons tillhörighter. Efter att han blivit överkörd av tåget. Och jag plockade upp kläder, som han bar när tåget demolerade honom.   Blodiga, oljiga och ruttnande kläder. Det luktar surt. Död. Lik. Tårarna började rinna. Känslorna valde att leva sig in i tragedin. Och i känslan av mitt barns förtvivlan. När han lade sig på rälsen för att dö snabbt och effektivt." Men han levde då. Det var ändå så fruktansvärt hemskt. Jag tror. Att inom sig vet en mor om att hennes barn kommer gå före henne till Gud. Jag visste. Jag hade föraningar.

Vi startade bröderna Åhlins minnesfond för stöd och hjälp åt  familjer som drabbas av dessa ofattbara förluster. Allt redovisas. https://zohero.com/fundraisers/memorial/

Mona Irma Dahlgren Alldeles nyss Tycker sorgen ändrar skepnad. Ibland är jag precis som vanligt.  Men ibland kommer sanningen ifatt mig.  De är inte bortresta eller på behandlingshem.  Jesper ruttnar just nu i sin kista.  Och Anton har blivit uppeldad.  Ja, ibland känner jag det så krasst   :( .  Mina fina pojkar, vackra , underbara och begåvade barn, för sköra för verkligheten vi tvingas leva i.  Önskar ofta att jag var i himlen med dem.  Inget jag kan säga inför min familj.  Jag blir jättearg ibland på de som tror att jag är som vanligt igen. S k a vara som vanligt igen, eftersom en viss tid har passerat och jag har "kommit över det".  Dina ögon kan tindra dina läppar kan le, men sorgen i mitt hjärta kan ingen se...

De är bara på en lång resa, på ett sätt förstår jag att det har hänt,,, gravar, bouppteckningar osv.  Det är hjärnans sätt.  I mitt hjärta finns mina änglabarn för evigt,  Jag känner att de pratar med mig från andra sidan, säger saker som bara de kan veta om.  Älskar dem för alltid och lever vidare för att jag tror på alltings mening. Hur groteskt det än må låta.  Det är för grymt att ta in, jag har hittat mitt sätt.  Vi reagerar alla olika i sorg och saknad.  Men jag hoppas att alla sörjande mammor och pappor finner någon tröst , på något sätt.. man får vara glad ibland också, man får skratta åt gamla familjeskämt.  Man f å r starta ett nytt liv.  Våra drogberoende barn var helt enkelt för sköra för den här världen. Jag kommer att hitta en mening. Varför de offrades.     Det vet jag!

det knackar på dörren jaså viktigt 0:03 polisen jaså Angående? ;( Anton? Anton Vad har hänt då? Är han död med nu?

Jag minns hur fruktansvärt trött jag var och hur lättad jag var när pojkarna var på LVU/LVM, egoistiskt av mig kändes det som. Men då kunde jag äntligen slappna av och bara sova. Egentligen ville jag bara att allt skulle vara normalt igen, och precis det sa min son också - "jag vill att allt bara ska vara som vanligt igen". Tyvärr föder myndigheterna både ångest, oro och trots i tonåringar. Jag tror varken på hot, rädslor eller tvång. Men andra föräldrar kan ha helt andra upplevelser. Socialtjänsten kan man tyvärr inte lita på. Och inte deras SIS-institutioner heller tyvärr. Där flödar knarket och knarket gör deras vistelse mer uthärdlig. Och drogtesterna som leder till att barnen hittar internetdroger i stället, för att de inte syns på stickan. Men kan vara tusen gånger farligare. Dödliga. Medberoende i all ära, i första hand är vi föräldrar och blod är tjockare än vatten. Jag är glad att jag alltid fanns där för mina pojkar. Jag vet inte hur man f...

Känner starkt att jag vill dela med mig av en dröm jag drömde inatt. Jag hade en vän en gång i tiden, Peter, han var också i ett missbruk, vi hade känt varandra länge. För en tid sedan fick jag veta att Peter dött av hjärtinfakt på Nässjö centralstation. Han hade "vänner" närvarande, men dessa vänner kan ju inte larma 112 för då är de golare. Hur som helst kom Peter i drömmen och jag stoppade honom och sa: Snälla, berätta hur pojkarna har det. Peter hade bråttom och ville inte prata. Men han berättade att mina pojkar har det bra, men är väldigt upptagna på heltid och att de spelar gitarr tillsammans hela dagarna, att de är fria och inte har tid med mig eller någon andekontakt  <3  På fotot Peter med sin dotter och min äldste son, född 1983. En vacker själ som älskade barn men själv var han ett offer.

Jag vill bara säga att trots denna stora dubbelsorg, har det ibland funnits mer smärtsamma stunder medan de levde. Nu är drogdemonen död, ingen kan knivskära Jesper igen , deras krig är över. Och kvar finns jag och håller på att lära mig leva utan dem. Svårt att förklara, men det finns ändå någon slags befrielse i sorgen. Oron för dessa två åt upp mig inifrån. Sorgen var svår även när jag insåg att min fasa blivit verklig. Att båda mina yngsta söner var tunga narkomaner.

2017-12-03 till socialtjänsten Har ringt under natten angående min son Jesper Åhlin. Har fått många konstiga meddelande från honom, och jag är övertygad om att han fått i sig, jag menar att han tagit droger. Tror inte han kommer prata mer med mig på ett tag. Han är väldigt upprörd. Men jag tänker att om han ska lyckas sluta med drogerna behöver han någon typ av stöd som kan se när han tar dessa substanser. Mvh Mona Dahlgren Svar: Inget alls.  Förrän Jesper var död. Och jag hade frågat varför ingen svarat på mitt mail, bara 2 dagar innan han dog. Och jag fick ett svar då: Hej Mona! Tänker på dig och familjen, förstår att det är svårt nu. När det gäller din fråga angående ditt mail till BoCare så skickades det natten till söndag den 3/12 då ingen av oss var i tjänst. Då det var en kopia tog vi det som en information och antog att BoCare svarade dig. Vi kunde dock ha bekräftat under måndagden 4/12 att vi mottagit mailet, förstår att du förväntade dig det. Har...

Vi stod utanför vår bostad och kramades. Det var sista gången jag  kramade dig. Och mannen som otåligt väntade i bilen sade: Vi ska ta väl hand om honom, det lovar jag. Jag vill inte släppa, men måste. Och du var glad och positiv. Du hade framtidstro för första gången på många många år.' Du log genom bilfönstret och vinkade. Det var sista gången jag såg dig. Nu är du hos vår fader i himlen, Tillsammans med din storebror. Ses igen älskade barn.

Jag har träffat mina barn i drömmen och de har verkat vara lyckliga. Det lugnar min själ. Jag kramades med Anton och han hade sjukhusskjorta på sig. Har även haft halvvakna drömmar där Anton varit liten igen och suttit och pratat om roliga saker. Har även känt någon lägga sig bredvid mig i sängen fast ingen har funnits där. Jag vet att de finns kvar på ett eller annat sätt. Det är den vissheten som gör att jag överlever och kan ta mig vidare. Väntar också på återföreningen, men har två barn kvar i detta liv. så jag stannar tills jag måste gå 　

5 december och 12 januari gick mina yngsta pojkar bort i överdoser. Först skrek och grät jag, sen började dagarna fungera ganska bra, som om jag nått en inre frid, eller förändrats på något vis. Kände mig som slagen av blixten. En intighet där jag stilla kunde le medan jag var säker på att jag blivit tokig efter allt. När jag får tid att tänka kommer sorgen och tårarna tillbaka och jag håller mig sysselsatt så gott det går. Säger som de andra mammorna som förlorat sina barn, den verkliga smärtan kommer bitvis. Bara några ögonblick i början då man för ett kort ögonblick förstår vidden av det som hänt. Är jättetrött också, drömmer mardrömmar. Grät inte en tår på första begravningen, andra begravningen kom tårarna och gick inte stoppa. Samt vid urnsättningen som vi hade i torsdags. Känner mig mera ödmjuk än förr, har lärt mig att liv och död är krafter jag inte kan kämpa mot eller med, det bara är.