Det här var en glädjens dag

För flera år sen.

Som en föraning om vad som komma skulle, skrev jag efter att Jesper demolerats av ett tåg.:

"Och den vita, främmande rösten sade - kan du gå igenom hans tillhörigheter - medan rösten räckte fram en svart plastsäck. Med min sons tillhörighter. Efter att han blivit överkörd av tåget.

Och jag plockade upp kläder, som han bar när tåget demolerade honom.  Blodiga, oljiga och ruttnande kläder. Det luktar surt. Död. Lik.

Tårarna började rinna. Känslorna valde att leva sig in i tragedin. Och i känslan av mitt barns förtvivlan. När han lade sig på rälsen för att dö snabbt och effektivt."

Men han levde då.

Det var ändå så fruktansvärt hemskt.

Jag tror. Att inom sig vet en mor om att hennes barn kommer gå före henne till Gud.

Jag visste.

Jag hade föraningar.