Jag börjar må sämre. Jag har en hemsk ångest inom mig. Och jag tror att sanningen sakta börjar gå upp för mig. Först var det som om de var på en resa eller på ytterligare ett behandlingshem. Men tiden går och snart är det ett år sen de gick bort så tragiskt. Jag känner det ibland ohanterbart att leva. Omgivningen kan inte förstå smärtan och ångesten. Jag får mentala bilder, Jesper som ruttnat i sin grav, eller har han redan ruttnat bort? Hur lång tid tar det? Och Anton, vackra underbara, hur hans kropp skjutsades in i kremeringsugnen,,, jag ser allt för min inre syn. Hur ska jag orka vidare egentligen. Jag spelar en roll hela tiden, försöker vara vanlig och glad för min omgivnings skull. Men jag är ensam i min omgivning. En ensamhet som är svår att förklara.
Det här var en glädjens dag
.jpg)
Titta, vi vann mot socialtjänsten! Först då slutade jag gråta. Mina sista tårar föll i bilen när vi åkte och hämtade vår fina Jesper tillbaka hem. Tyvärr så fortsatte jävelskapet och till sist tog de livet av vår älskade Jesper. Det framgår kanske inte av nedanstående bild. Men alla hem är inte lösningen för en person som lider i sitt sinne, Det var dagen vi hämtade dig, vi fick ta hem dig. Men jag tror att du var för alltid förstörd, Du var inte en person som kunde passa in, du protesterade. Jag saknar dig älskade kloka Jesper!
Kommentarer
Skicka en kommentar