I mellantiden

Jag är i "mellantiden" och mår inte så bra av det. Jag tål inte så mycket som förr. Blir lätt arg, irriterad eller ledsen. Mina närmaste vänner försöker ha överseende med mig. Men jag förstår att det är lätt att glömma vad som hänt när ett helt år snart har gått. Även om det för mig känns som igår - tiden mellan det konstiga samtalet med sjukhuset och synen av polisbilen som parkerade utanför mitt köksfönster.

Den 5 december 2017 dog min yngsta son Jesper och den 12 januari 2018 dog hans storebror. Jag tror att den här mellantiden alltid kommer att vara en sorgetid för mig. Helgerna som kommer, jul och nyår. Och speciellt Jesper var alltid mycket noga med att få vara med familjen i jultider. Vi hade traditioner, men jag vet inte hur det blir i framtiden. Det ena efter det andra har hänt i vår familj, sen den tiden vi var tillsammans allihop.

Barnens farfar dog, farmor blev ledsen och orkade inte som förr, en ung faster dog nästan samtidigt i cancer, min egen mor dement, min äldsta sons pappa som dog ungefär samtidigt som hans halvsyskon gått bort. Och att hans halvsyster dog när hon var bara strax över 20 år, Och att polisen verkligen kunde komma en tredje gång och meddela dödsfall. Jag vill bara strunta i allt, men jag har två söner kvar i livet. Och vi behöver varandra. Året som snart gått sitt varv, dvs mitt speciella år från 20171205 till 20180112, har varit det svåraste någonsin, många styrkekramar till alla. Jag vet attt det finns en mening 

<3 <3 <3