Den sista godnattsagan

 Då jag började min blogg-bana startade jag på Metrobloggen som sedan lades ned. Min blogg där var mycket välbesökt och innehöll mycket som jag inte har kunnat bevara. Texterna finns dock nerladdade, men än så länge helt oredigerade och med kommentarer och sidobar på vissa ställen! På den tiden var min blogg mycket uppmärksammad och en av de mest välbesökta bloggarna på Metrobloggen. Bloggen fungerade mycket som stöd och tröst till kämpande föräldrar. Man fick så klart även en hel del påhopp. Jag (signatur Peppar), var på den tiden en helt annan person. Men jag tänkte att, för de intresserade, kan jag lägga länken till sidan som ett inlägg här. Så slipper de ointresserade mötas av en kompakt textmassa! På återseende!/Mona

När färgerna variera, då kan det vara bättre att vara tyst. Beklagar! Det var ett tag sedan jag kände för att skriva blogg. Man kan tolka det som att jag, som jag nämnde, jobbade med min självbiografi, eller som att jag har börjat må bättre.  Det är tvetydigt huruvida jag mår bättre, sämre, eller något annat. De flesta förstår nog att sorgen och förlusten kommer att följa mig i resten av mitt liv. Och det finns olika sätt att hantera den.  Jag vet att jag utåt sett kan verka stark och glad. Och jag är stark och glad. Men ibland brister det! Det har gått några år när jag inte känt så stort behov av att gråta. Jag tänkte att jag har nog gråtit färdigt. Tårar kan ta slut kanske. Nej, det kan de inte!  Allting har s i n tid! Tårar har sin tid, läkande har sin, precis som det står i Bibeln. Och jag har min tid, en tid som är bräcklig och svår att förstå. Men egentligen var min tanke med att skriva idag; mitt sätt att förklara, varför jag har så många olika färger. Faktum är at...

Det jag upplever nu är både verkligt och overkligt. Det verkar overkligt att jag befunnit mig i en dvala i sju år. Men det känns också verkligt att vakna upp ur den dvalan.  Utanför dvalan finns de känslor jag har dolt, den smärtan jag inte har fått uttrycka utan att få kommentarer om att jag ska gå vidare och att jag har två barn kvar i livet. Vilket av dina barns skulle du kunna leva utan? Jag frågar igen, vilket av dina egna barn kan du leva utan? Svaret är att inte du heller kan leva utan något av dina barn, eller hur? Det var väl inledningen till fortsättningen... Det är så uppenbart att jag varit sovande. Det blir uppenbart för att jag vaknar. Jag vaknar upp i en tid dr sju år har försvunnit. Och det som är mest tydligt är att jag har blivit gammal. Jag har inte levt i verkligheten och har inte sett den förändras. Så en dag var jag plötsligt gammal. Jag kom på det när jag var på Facebook. Att jag inte hade följt med utvecklingen längre. Nya ord, nya uttryck och nya epitet. Sa...

Jag har, under tvång, lärt mig hantera uppbrott Efter pappas bortgång har det varit mycket att tänka på. Inte bara vad det gäller dödsbo-bestyr, utan även andra betydande livsuppgifter har tagit plats bland mitt tankekaos. Uppgifter där kaos måste omvandlas till fokus. Dessa tider kommer att hamna i min potentiella självbiografi, då det är för mycket för att skrivas ner i ett blogginlägg helt plötsligt. Dessutom har jag brutit handleden och har fortfarande lite svårt med vänsterhandens rörelseförmåga.  Vissa sviker en aldrig Att bryta med det som inte tillför något, är vad jag har tänkt på några dagar, efter att jag upplevt ytterligare svek. Fast egentligen är det inte svek, utan ointresse och att ta utan att ge. Personerna kanske inte ens förstår hur en sådan ignorans och ghosting kan påverka andra i närheten. Jag försöker tänka gott om människorna, Vi är de vi är på grund av genetik, miljö och erfarenheter. Allas liv ser olika ut. Det vi varseblir kanske inte tolkas på samma sätt...

 Nu har du gått... Jag minns när din pappa gick. Det var 1980 och den första gången jag blev bekant med vad döden innebär. Jag var så ung, bara 20 år, det var svårt att ta in. Att någon hade dött medan jag själv var i gränslandet mellan barn och vuxen. 1967 Jag tror att det var det året, Min fina morfar blev sjuk. Han blev bara 67 år. Han hade fått en stroke. I hela sitt liv drack han det som han kallade pilsner. Han hade varit på sjön. Han hade varit rallare. Och han träffade min mormor, fina Svea, när hon var bara 17 år . Morfar var nio år äldre tydligen. Men som barn, brydde man sig inte om åldrar. Mina underbara morföräldrar med sitt jobbiga liv. Första sonen, min mammas storebror, min morbror, han var alltid full och arg, men ändå snäll. Han fick ett barn, Christina. Christina min kusin, du är där de andra är nu och jag älskar dig, Vi vara så lika du å jag. Älskar på din begäran min märkliga plastkusin, din halvsyster, En av få bilder på min morfar. Fotot är från sommarstugan ...

 Titta, vi vann mot socialtjänsten! Först då slutade jag gråta. Mina sista tårar föll i bilen när vi åkte och hämtade vår fina Jesper tillbaka hem. Tyvärr så fortsatte jävelskapet och till sist tog de livet av vår älskade Jesper. Det framgår kanske inte av nedanstående bild. Men alla hem är inte lösningen för en person som lider i sitt sinne,  Det var dagen vi hämtade dig, vi fick ta hem dig. Men jag tror att du var för alltid förstörd, Du var inte en person som kunde passa in, du protesterade. Jag saknar dig älskade kloka Jesper!

Jesper Åhlin 1993-2017 R.I.P  Egentligen var det inte just idag, utan ganska längesedan, som jag började upptäcka tystnaden. Tystnaden för mig är att höra regnet droppa utanför mina fönster och klockors tickande minut för minut. Och för varje minut tycks tystnaden bli mer och mer kompakt. Men just idag fick jag ändå en insikt om tystnaden. När började min tystnad? Kom den plötsligt eller smög den sig på mig? Jag filosoferar ensam i köket med min kaffekopp. Koppen "Minior" som lyckats överleva i ungefär 30 år. Märkligt nog, måste jag säga, med tanke på allt glas och porslin som krossats under åren. Och jag undrar stilla om den här koppen kommer att bli 60 år gammal, och kanske lyckas den överleva mig. Vem vet? Lyckan blir först riktigt stor, när trampet hörs av små små skor. Barnskor (himmel & pannkaka) Mamma brukade rabbla den lilla ramsan. Undrar varför? Om den bara var gullig kanske, för mamma verkade aldrig gilla vilda och högljudda lekar av barn och barnbarn. Jag undr...

Britt-, indiansommar   Det är väl närmast indiansommar man kan relatera till eftersom Brittsommar tydligen kan inträffa i oktober, medan indiansommar kan inträffa när som helst under hösten. Och med den rubriken hade jag tänkt berätta en helt annan historia. Men den får vänta lite. Varav hjärtat är fullt, talar munnen, som mamma brukade säga. Det är en annan typ av sorg att någon man haft med sig i 63 år försvinner. Det är stort och ofattbart.  Min pappa tog själståget till min mamma Det var den 11 augusti. Pappa hade varit sjuk någon vecka. Med tanke på den aktningsvärda åldern av 95 år så var jag väl lite förberedd. Men ändå inte. Det gick fort. Jag hade frågat för någon månad sedan varför han hostade. Jag fick senare information om att han fått antibiotika. Vad jag vet om antibiotika så slår det ut immunförsvaret. Men jag tänker inte ifrågasätta behandlingen. Det fanns så mycket annat att ta hänsyn till.  Min pappa var multisjuk Sedan flera år tillbaka. Han hade diabet...

 I vår familj är vi riktigt dåliga på att fira "dagar". Men vi brukar uppmärksamma dem. Förr var det lite annorlunda. Det var när de gamla levde. Då skulle traditioner upprätthållas och allt som kunde firas skulle firas. Namnsdagar, födelsedagar, påsk, jul , "u name it" Men i någon generation gick det åt fanders.  Och det var när mina två yngsta söner dog. Hur trevligt är det att sitta vid en grav och fira någons födelsedag? I år har jag inte varit vid graven och firat min son Jesper. Första året jag inte gjort det faktiskt. Men vi firade min äldsta sons födelsedag, han fyllde 40. Men inte som förr med tårta, syskon och släktingar. De flesta har gått vidare till en annan dimension, kanske man kan säga, Det beror ju på hur man tror. Idag fyller Jesper 30 år. Ja, som sörjande mamma säger man ju så. För sex år sedan fick jag så mycket sympati och det kändes så bra. Jag sög åt mig som en svamp. Men det märkliga är att de döda glöms bort av de som påstod sig stå Jesper n...

Eksjö 2023-06-12 Skrivet rakt ur hjärtat utan paus eller eftertanke, så om ni hittar sakfel eller liknande, beror det på flödet jag hade i den stunden. Återigen väljer FK att ge Carl avslag på sin ansökan om sjukersättning. Jag undrar nu hur många gånger, hur många läkarintyg, hur mycket oro vi ska behöva stå ut med?  Jag, som mamma och Carls ombud, kräver nu en förklaring till varför FK väljer att pressa denna redan så hårt drabbade familj bortom bristningsgränsen. Jag vill ha ett svar på varför Carl bara är en siffra och inte en egen person, värd att ta hänsyn till.  Jag har funderingar på varför FK tror sig veta mer om en person de inte känner eller har träffat, än de människor som kämpat runt omkring Carl så länge vi kan minnas. Det är faktiskt ett under att Carl inte har följt sina bröders val med självmedicinering och senare död, för att orka med alla krav och måsten.  För FK vet inte vad ett krav innebär för Carl. FK vet , eller vägrar förstå, att Carl blir allt s...

Ibland är det som om jag vaknar upp. Och då är jag som förr. Jag är glad, energisk, påhittig och en riktigt rolig rebell. Men ibland äter sorgen upp mig. Den sväljer mig, den gömmer mig, skrämmer mig, dödar mig och gör allt för att jag inte ska få vakna ur min stora sorg, min svarta långa mardröm. Ja mardrömmarna tar aldrig slut. De bearbetar sorg efter sorg. En olycka kommer sällan ensam, det var så åren kring mitten av 2000-talet behandlade mig. Det var då jag förlorade mycket, nästan allt av det jag fram till dess hade tagit för givet. Ändå visste jag att livet är ett flöde. Saker och ting förändras, jag vet. Ingenting är status quo. Det gör ont, eller inte. Oftare ont, tror jag. Men sorg är olika för alla. Min sorg ger mig kanske en dags energi, kanske två, sedan flera veckor av låg energi där jag drar mig undan precis allt som jag egentligen vet är bra för mig. Jag sviker mina vänner. Jag tror jag ska orka, men orkar inte. Jag tror att jag ska komma ihåg, men jag glömmer minst...

 2023-06-28   Detta inlägg innehåller en annons från  Quicktest   Årets pelargon 2023 När pojkarna dog, var det något mer som dog. Pojkarna var mitt livs kärlek, min inspiration och min livspuls. Halva barnakullen var borta. Från ena stunden till den andra. Det gick inte oförmärkt förbi .  Det gick inte förbi alls. Såklart älskar jag alla mina fyra söner.   Mitt sinne och min själ fylldes av alla fyra. De tomrum som funnits var plötsligt fyllda. När jag fick vara med pojkarna. Den här sommaren har jag städat lite på balkongen. Saker efter Jesper har dröjt sig kvar där. "Balkongrummet" var Jespers rum när han fortfarande bodde här hemma hos mig. För att komma ut på balkongen behöver jag passera det rummet. Jespers rum är i princip utan minnen från honom . Mina marsvin bor där nu. Samtidigt kan jag lova att spåren aldrig försvinner helt. Alltid dyker det upp små tecken på att de en gång har levt här i min dimension. Nu får blommor, kryddor och tomat...

Eksjö  2023-06-12 Återigen väljer FK att ge Carl avslag på sin ansökan om sjukersättning. Jag undrar nu hur många gånger, hur många läkarintyg, hur mycket oro vi ska behöva stå ut med? Jag, som mamma och Carls ombud, kräver nu en förklaring till varför FK väljer att pressa denna redan så hårt drabbade familj bortom bristningsgränsen. Jag vill ha ett svar på varför Carl bara är en siffra och inte en egen person, värd att ta hänsyn till. Jag har funderingar på varför FK tror sig veta mer om en person de inte känner eller har träffat, än de människor som kämpat  runt omkring Carl så länge vi kan minnas. Det är faktiskt ett under att Carl inte har följt sina bröders val med självmedicinering och senare död, för att orka med alla krav och måsten. För FK vet inte vad ett krav innebär för Carl. FK vet , eller vägrar förstå, att Carl blir allt sämre efter alla misslyckanden. Jag som följt Carl närmare än alla andra vet hur han känner, reagerar och hur omöjligt det kan vara att få Carl...

 Jag förväntar mig ingenting av någon alls Men undrar ibland varför det var så märkvärdigt när de dog. Jag ångrar alla meddelanden jag har svarat på, Jag ångrar att jag lät de nyfikna få sin dos av sensationslystnad, Men jag var helt förstörd Jag förstod ingenting och jag var i svår chock, Mina två yngsta döda med fem veckors mellanrum. Jag gav eld åt sensationslystnaden utan att förstå varför. Jag var bara desperat och sökte tröst, förståelse, eller något alls.. Men egentligen ville jag bara dö Mer än fem år har gått. Jag glömmer aldrig. Jag minns allt som om det var igår. Jag minns alla som brydde sig och jag minns de som låtsades bry sig. Jag minns ingen som stod kvar vid min sida genom sorgen. Jag undviker alla, jag har försökt stå ut med människor Men ingen står ut med min sorg och nu är jag helt ensam, Bättre ensam med mig själv än ensam bland främlingar.

 Jag fortsätter bygga på temat "fem år sedan" Jag sitter på min balkong. Jag tycker om att sitta där på sommarkvällarna. På dagarna är det lite för varmt (sydväst-läge). Det är nog ingen som skulle kunna se att jag städat här ute i två timmar och samlat en hel säck full med gamla grejer. Grejer som jord, krukor, odlings-tillbehör. Men om det bara vore det skulle det vara en helt normal vår-städning för mig. Men riktigt så enkelt är det inte. Till balkongen kommer man via Jespers rum. Det var en överenskommelse. Ok att han skulle ha det rummet, men bara om jag fick tillgång till mitt balkong-beroende.  Jag gillar även rosor och Norrland Guld Även Jesper tyckte om att vara på balkongen, han var dessutom nikotinist. Jag har också varit nikotinist, men nu är det så längesedan jag slutade att jag inte tänker på det så mycket. Men senare på kvällen satt ofta Jesper med sina kompisar på balkongen. De visste att de inte fick gå i närheten av mig med cigaretter. Det var väl inte bara ...