Pappa....

 Nu har du gått...

Jag minns när din pappa gick. Det var 1980 och den första gången jag blev bekant med vad döden innebär. Jag var så ung, bara 20 år, det var svårt att ta in. Att någon hade dött medan jag själv var i gränslandet mellan barn och vuxen.

1967

Jag tror att det var det året, Min fina morfar blev sjuk. Han blev bara 67 år. Han hade fått en stroke. I hela sitt liv drack han det som han kallade pilsner. Han hade varit på sjön. Han hade varit rallare. Och han träffade min mormor, fina Svea, när hon var bara 17 år . Morfar var nio år äldre tydligen. Men som barn, brydde man sig inte om åldrar. Mina underbara morföräldrar med sitt jobbiga liv. Första sonen, min mammas storebror, min morbror, han var alltid full och arg, men ändå snäll. Han fick ett barn, Christina. Christina min kusin, du är där de andra är nu och jag älskar dig, Vi vara så lika du å jag. Älskar på din begäran min märkliga plastkusin, din halvsyster,

En av få bilder på min morfar. Fotot är från sommarstugan i
Lilla Björkholmen, den stugan har rasat, men jag saknar den forever

1967

Jag är nästan säker på att det var året då min mor nästan sörjde ihjäl sig. Och som barn fick jag acceptera att min mamma inte längre fanns för mig. Så som hon hade gjort förut. Många tankar kommer när man börjar fundera, men jag berättar mer en annan dag. Blir trött så fort.

Pappa, min pappa

Vi var så nära när jag var barn, Sen kom tonåren och du kallade mig för pubertetsunge, jämt bråkade vi. Jag är trött nu pappa, men jag saknar att få prata med dig om allt. Vi var nog mer lika än vi visste. Jag kommer åter en annan dag och berättar mer om hur det är att aldrig mer få prata med de man älskade mest av allt.... alla dessa förluster

Pappa, jag saknar dina samtal i natten

Här är nog den sista bilden av oss tillsammans. Jag satt hos dig hela natten ända tills du gick härifrån