Den sista godnattsagan

Att hitta en mening Jag är ganska mycket en sådan person som vill hitta en mening i det jag skriver om. Och i det jag väljer att göra. Att ens ta mig hemifrån kräver en hel del, en puff från änglarna? Sönerna? Min intuition? Jag vet inte, men det är mycket jag inte kan uppbringa kraft att utföra, även när jag så gärna vill. Igår visste jag att Tom och Linnéa skulle hälsa på Stig-Anders, även kallad Häst-mannen. Jag hade inte tänkt åka dit, fast jag ville. Men jag vaknade på morgonen och kände att jag absolut måste åka dit. Det är inte så långt, ca en mil bara. Snöovädret till trots åkte jag iväg. Kom fram välbehållen och deltog i en sammankomst som värmde mitt hjärta. Ett äldreboende , en fantastisk personal, en oerhörd och även aningen hjärtskärande sammankomst.  Stig-Anders aka Hästmannen, Linnea med sin shetlandsponny Lillebror.   Djurförbud är något som Länsstyrelsen djurskyddet kan dela ut Stig-Anders har djurförbud. Och var orolig när han skulle träffa hästen. För om man fått dju

Aggression Det är vad jag känner nu. Aggression, irritation med flera obehagliga känslor. Känslor är olika, känslor är behagliga eller obehagliga. Det är obehagligt med eld som bränner ens hem. Det är behagligt med en eld som värmer en frusen själ. Känslor är något i ens själ som speglar ens mående. Det som var ont vid ett tillfälle, kan vara bra vid ett annat. Jag vill egentligen inte berätta, men ibland känns det som om jag behöver berätta för varenda en som blivit vilseledd.  Att gå vilse. Vilse är något man går när man söker vägen hem. Det finns olika poster där man stannar till och frågar. Som i en viss saga jag inte längre minns namnet på. Men till slut ska man då hitta sanningen. Sägs det. Det är inte målet, sägs det också, det är vägen. Och på vägen möter man kanske diverse olika människor, påståenden, lurifaxar, med flera.  Och när vi i vår förtvivlan söker oss till något man kan tro kan förmedla kontakt mellan världarna... Ja, då är det förbaskat lätt att slänga pengarna i sj

Sorg kan vara så mycket! Men den enda som kan hantera sorgen är du själv. Jag själv. Ingen kan säga till någon vad den ska eller inte ska när man sörjer. Om jag, eller någon annan vill leva i det förflutna - ingen behöver tala om för oss att där kan vi inte vara. Det kan vi väl visst? Det är den enskilda personens val. Låt oss ta vår egen väg ut från mörkret, eller vårt val att stanna i mörkret. Det som var ljuset i våra liv kan ha slocknat. Vi kan ha tappat lusten att leva. Vem är andra att lägga sig om vi vill leva eller dö. I min son Jespers journal står det att han har kroniska suicidtankar .  Om du eller någon du känner har tankar på att ta sitt liv är det viktigt att agera snabbt! Det finns de som inte vill leva. Möjligen vill alla leva. Men vissa av oss hör inte hemma i den här hemska världen. För visst är det egot som satt dessa nya liv till världen? Det kan gå bra. Det kan också gå åt fanders. Många aspekter spelar in. Jespers begravning, tre dagar före julafton 2017 Det vikti

 Nej, jag vill aldrig glömma!  Visst kan jag gå vidare och se ljust på framtiden. Om det nu är vad folk så gärna vill. Men att jag skulle glömma bort de hjärtan som pulserat under mitt eget hjärta kan "folk" glömma på en gång. jag har haft både vinster och förluster i livet. Och med åren har detta gjort att jag börjar förstå lite av hur det fungerar när en person formas. Jag räknar inte längre med stöd och förståelse. Inte heller med motsatsen. Istället är jag ganska neutral och realistisk. Jag har både vunnit och förlorat. Det tycks svårt att stå ut med att jag inte vill glömma, varför? Gång på gång frågar jag mig varför jag skulle glömma det vackraste jag haft. Det som kan få en att känna glädje, sorg, smärta, empati, oro, kärlek, det är ju det som gör att man är levande. Eller var levande. Jag känner inte så mycket längre. Jag är på en helt annan nivå, där många vardagliga saker tycks mig obetydliga. Jag är säkert både arrogant och otrevlig ibland. Det som är lite tråkigt

  Till min vän Vila i frid kära du! Vi hade en speciell kontakt, en speciell vänskap. Du var inte var mans vän, du valde noga. Du hade gått genom helvetet och ibland tillbaka. Min son Jesper var den som visade empati och förståelse för din situation. Det var Du som placerade kosmoskatten på Jespers grav. Och vid Jespers grav sågs vi. Med två personer från psykiatrin i ditt sällskap. Du hade som vanligt LPT som är lagen om psykiatrisk tvångsvård. Jag tror det var då du berättade att du hade ett litet liv som växte inom dig. Det är en pojke sa jag. Vi sa en del andra saker också, men det är mellan oss. Tills du, Felicia säger annorlunda Nu är ni tillsammans hoppas jag Jesper är död, Tydligen är du också död. Du kämpade så hårt och så oförstådd. Jag tänker skriva en bok om dig. Oavsett vad andra tycker. Ditt minne ska vårdas. Och din son ska veta att allt du ville var att få älska barnet som stals från dig. Jag försökte hjälpa dig Jag fick dina journaler från psykiatrin, Jag läste och jag

 Det är livet så som det är. Ibland känner jag att jag vill skriva, men mer ofta känner jag att jag vill vila i mina egna tankar och känslor. Fortfarande försöker jag reda ut vem som är jag. Det var skönt att slippa skriva för pengar. Ni som följt mig vet hur jag menar och vilken press jag plötsligt fått på mig att tjäna pengar på min blogg. Min blogg där minst 20 års arbete har förstörts av en rovlysten person, en av Mammons slavar, ni vet vem. Jag skriver inte ut namn eller adresser, då jag faktiskt inte vill bidra till att detta namn dyker upp i sökresultaten.  Men om ni/du någonsin råkar ut för att någon vill hjälpa dig att flytta din blogg,  Hör efter med mig som har erfarenhet av hur oskyddad man kan vara i dessa sammanhang.  Jag tänkte dock inte älta det mer Jag tycker det är skönt att vila i mitt eget, även om jag fortfarande tycks ha kvar det där med anpassningsstörning , ett märkligt namn på en krisreaktion. Man vill helst inte vara störd. Även om man råkar vara störd från bö

Jag vill inte fira jul,  och egentligen var jag trött på julfirande redan före den stora tragedin. Allt handlar om materialism och pengar. Och allt är så orättvist med de samhällsklasser vi har idag. "Vad fick du i julklapp"? Är det fortfarande en fråga som skolfröken vågar ställa till skolbarnen? Jag tvivlar. Så många olika religioner, så olika firande, så olika kulturer. Men min främsta anledning är förstås tragedin, den som inträffade strax före jul år 2017, den 5 december. Min yngsta son dog under vistelse på ett stödboende. Den 21 december begravde jag min son. Jag tror att ingen kände för att fira något alls efter det. Jul som hade varit sammankomster och glädje, skuggades nu av min sons stora lidande och till slut död. Fem veckor senare,  jag vet inte om storebror inte orkade mer, eller om han bara ville bedöva alla sinnen och all smärta, men jag tror att det var en olycka. Överdosen i januari 2018 tog hans liv. Nu hade jag två döda söner. Två vackra änglabarn, en som