Den sista godnattsagan

Min son med autism har övningskört en tid, en gång på körskola, resten av tiden med mig. Nu är vår bil sönder och jag följer min son till trafikskolan. Min son är 33 år men har också svår social fobi. Vi blev båda illa bemötta, även att jag sagt innan att min son måste bemötas på ett visst sätt för annars kommer han aldrig tillbaka. Ok, han tar lite tid på sig, slow learner som jag, men absolut inte underbegåvad. Vid lektionens slut fick han höra att alla inte kan ta körkort, drog ett exempel med en person med dyskalkyli som inte kunde räkna ut bromssträckan (men som säkert visste när han skulle bromsa). Sedan började hon med att diskutera det ekonomiska och sa att man behöver ha sparat lite pengar för att ha råd med körkortet. Vi hade kontanter med oss, men det var ett himla liv innan de lät min son köra och betala i efterhand. Jag vet att min son kan överreagera, men det här är väl inte ok? Hon hittade också ett hundhår i bilen och malde om detta istället för att hålla körlektion. Ja

Del 1. Livet är ofta märkligt och obegripligt!  Fyra generationer och den minsta är jag  Jag kom till världen full av hopp och nyfikenhet, men blev efter hand mer och mer besviken. Tidigt i mitt liv blev jag utsatt för orättvisor. Faktiskt redan hemma i min egen familj. Alla har vi våra kors att bära, men att tänka en extra gång innan vi utsätter andra för vår inre vrede och vårt inre barns sorger kan nog vara bra för världen. Tänka och försöka är mycket lättare än att "leva som man lär". I min barndom kände jag mig oförstådd, rädd och befann mig i ett ständigt utanförskap. Ibland tänker jag att det var avsiktligt, till exempel för att skydda min sårbarhet från smärta. Andra gånger tänker jag att det kanske inte var självvalt, då jag egentligen kunde vara öppen och utåtriktad. Bara jag kände mig trygg och avspänd. Den tidiga barndomen präglade mig med livets oförståelse för den som är udda. Man ska passa in och man ska kunna de sociala reglerna. Mycket var obegripligt. I min

Dessa små sekvenser som jag valt att kalla "ögonblick" dyker upp helt plötsligt och utan förvarning. Plötsligt svämmar mina ögon över. Men det finns väl något som triggar igång detta.  Jag gick på stan och mötte en mamma med ett litet barn vid handen. Och jag tänkte att det ser så mysigt ut. Att tiden med mina små var den bästa i mitt liv. Denna villkorslösa kärlek i mitt liv som drottning av Blå Huset, The blueberry house. Och samtidigt känner jag en varm och mjuk liten hand i min. Det känns så verkligt och jag tårarna vill komma. Inte för att jag egentligen sörjer mina två döda söner, utan för att jag sörjer hela den tiden av mitt liv. Tänk att få ha dem hos mig i sängen, ibland när det var svårt att varva ner, ibland när de var feberheta som element. Och så klart den fruktansvärda oron och vissheten om att med många barn kommer också en ökad sannolikhet för att något hemskt skulle hända någon av dem. Jag känner den lilla handen i min och efter en stund känner jag två små h

  En arm, en axel, en hand En arm som burit sina barn, en axel som lyft, som blivit spydd på, en hand som smekt och lugnat. Leder och muskler som nu värker, Men som varit värda det priset Av att ha fått bära mina barn. Först som en glimt i mitt öga bara. Därefter en het längtan och ett hopp. Barn som fötts ur en obegriplig kärlek, en ofattbar kärlek som står ut med allt, som orkar allt, just på grund av kärleken. Och tacksamheten över att ha fått uppleva mina fyra vackra söner. De som gjorde mig till en drottning. Utan de underbara minnena vill jag inte leva. Men jag har dessa minnen. Även om armar och axlar värker nu.

Att hitta en mening Jag är ganska mycket en sådan person som vill hitta en mening i det jag skriver om. Och i det jag väljer att göra. Att ens ta mig hemifrån kräver en hel del, en puff från änglarna? Sönerna? Min intuition? Jag vet inte, men det är mycket jag inte kan uppbringa kraft att utföra, även när jag så gärna vill. Igår visste jag att Tom och Linnéa skulle hälsa på Stig-Anders, även kallad Häst-mannen. Jag hade inte tänkt åka dit, fast jag ville. Men jag vaknade på morgonen och kände att jag absolut måste åka dit. Det är inte så långt, ca en mil bara. Snöovädret till trots åkte jag iväg. Kom fram välbehållen och deltog i en sammankomst som värmde mitt hjärta. Ett äldreboende , en fantastisk personal, en oerhörd och även aningen hjärtskärande sammankomst.  Stig-Anders aka Hästmannen, Linnea med sin shetlandsponny Lillebror.   Djurförbud är något som Länsstyrelsen djurskyddet kan dela ut Stig-Anders har djurförbud. Och var orolig när han skulle träffa hästen. För om man fått dju

Aggression Det är vad jag känner nu. Aggression, irritation med flera obehagliga känslor. Känslor är olika, känslor är behagliga eller obehagliga. Det är obehagligt med eld som bränner ens hem. Det är behagligt med en eld som värmer en frusen själ. Känslor är något i ens själ som speglar ens mående. Det som var ont vid ett tillfälle, kan vara bra vid ett annat. Jag vill egentligen inte berätta, men ibland känns det som om jag behöver berätta för varenda en som blivit vilseledd.  Att gå vilse. Vilse är något man går när man söker vägen hem. Det finns olika poster där man stannar till och frågar. Som i en viss saga jag inte längre minns namnet på. Men till slut ska man då hitta sanningen. Sägs det. Det är inte målet, sägs det också, det är vägen. Och på vägen möter man kanske diverse olika människor, påståenden, lurifaxar, med flera.  Och när vi i vår förtvivlan söker oss till något man kan tro kan förmedla kontakt mellan världarna... Ja, då är det förbaskat lätt att slänga pengarna i sj

Sorg kan vara så mycket! Men den enda som kan hantera sorgen är du själv. Jag själv. Ingen kan säga till någon vad den ska eller inte ska när man sörjer. Om jag, eller någon annan vill leva i det förflutna - ingen behöver tala om för oss att där kan vi inte vara. Det kan vi väl visst? Det är den enskilda personens val. Låt oss ta vår egen väg ut från mörkret, eller vårt val att stanna i mörkret. Det som var ljuset i våra liv kan ha slocknat. Vi kan ha tappat lusten att leva. Vem är andra att lägga sig om vi vill leva eller dö. I min son Jespers journal står det att han har kroniska suicidtankar .  Om du eller någon du känner har tankar på att ta sitt liv är det viktigt att agera snabbt! Det finns de som inte vill leva. Möjligen vill alla leva. Men vissa av oss hör inte hemma i den här hemska världen. För visst är det egot som satt dessa nya liv till världen? Det kan gå bra. Det kan också gå åt fanders. Många aspekter spelar in. Jespers begravning, tre dagar före julafton 2017 Det vikti