Den sista godnattsagan

Redan sedan pojkarna var små lovade jag mig själv att inte ta emot råd som kändes fel i mamma-hjärtat. Rätt eller fel vet jag inte ens med facit i hand. Men en sak vet jag bestämt - att jag gjorde det jag själv trodde på. Så jag kan aldrig anklaga mig själv eller ångra mig, mitt samvete är rent för jag gjorde det jag trodde på. Inte vad andra trodde på. Jag lärde mig massor under tiden vi krigade tillsammans, bland annat ödmjukhet och respekt. Acceptans. När Dödens Ängel står vid dörren hjälper inga lås i världen. Gör alltid det som känns rätt i ditt hjärta så kommer du alltid kunna säga: Jag gjorde det jag trodde på och som kändes rätt. 　

Min mamma dog den 12 juni. Kanske inte hör hit, men hon var en mamma som kämpade vid min sida ända tills hon blev dement. Och det blev hon strax innan mina pojkar gick bort. Hon förstod ibland vad som hänt och ibland inte. Min mamma var svårt sjuk med olika sjukdomar varav dubbelsidig inflammatorisk bröstcancer tog hennes liv. Jag satt bredvid, hann inte fram, men hon var fortfarande så varm, började bli kall... Jag la mitt huvud på hennes bröst och det rosslade lite och jag grät. Efter det har jag inte fällt en enda tår. Är jag skadad? Jag tror på en fortsättning. Och att mamma nu är med mina pojkar, med sin familj, med alla djuren hon älskat så mycket. Jag sa till henne att hon inte fick dö precis efter pojkarna. Men när hon låg svårt sjuk och förvirrad på ett äldreboende, sa jag att "nu kan du gå, jag är ok". Pappa höll emot, de har varit ihop sedan 1953, han släppte inte. Men kl 6 morgonen efter jag sagt att hon är fri att gå vad beträffar mig, somnade hon in i stillhet (

Jag har börjat känna mig mer och mer handlingsförlamad, mitt hem förfaller, minsta sak är en oerhörd ansträngning för mig just nu.  Jag vill bara dra täcket över huvudet och försöka sova. Men fortfarande faller allt ansvar på mig, min mor somnade in 12 juni så jag måste planera begravning igen.  Min familj säger att jag har talets gåva, men det är inte så, jag var tystast i klassen när jag var barn, blyg och tillbakadragen, babblade mest med min mamma.  Även mat, tvätt, disk... Min hjärna försöker men min kropp rör sig inte ur fläcken och mina ögon bara stirrar. Jag är visserligen aktiv på många andra sätt, har tre kurser per vecka till exempel. Men det är just hemmet med sina minnen som jag inte fixar.

Jag är vaken mitt i natten, har varit med min mamma på sjukhuset ikväll, svårt att släppa alla intryck, alla minnen, akutrummet där de sydde ihop Jesper medan jag höll honom i handen, röntgenavdelningen, hissen, lukterna hela miljön skrek till mig att jag har förlorat mina söner. Och ambulansföraren som berättade att han var den ambulans som kom när Anton hade dött. Trauma, sjukhus, poliser, ambulans, hjärt- lungräddning , ångest , skräck och nu är de borta, men miljön andas ut sin ångest över de döda, de som dog i onödan. För de som inte vågade larma 112 för att de skulle bli inlåsta, för de med infekterade sår som inte vågade söka vård och dog i blodförgiftning, ...  :(  sjukhusfobi, eller sjukhusmani

Kommer aldrig dit en gravsten, jag vill att graven ska vara vild och vacker, intensiv, så som mina älskade pojkar var och är i mitt hjärta. Men det kommer upp skyltar så småningom, för jag vill att de som vill besöka graven ska hitta dit. Å vad jag saknar dem. Brukar känna deras händer i min, Jespers lite mer kraftfulla, Antons lite med spensliga och tunna  <3  Jag kan inte ta in att de aldrig mer kommer tillbaka. De är bara bortresta, det finns ingen död, Jag älskar er nu och för alltid. Vi ses snart igen.

Den 5 december kom polisen hem till mig. Jag visste att Jesper var på sjukhuset. Jag hade ringt och varnat stödboendet, Bo care i Norrköping. De ignorerade mig, bad mig ringa dagtid istället, Ett par dagar senare var det stödboendet som ringde till mig. De sa att Jesper är på sjukhus och jag måste ringa dit för uppdatering om hans tillstånd. Eftersom jag varit i samma situation förut, ganska många gånger, förstod jag när de inte ville svara och sen, som jag anade såg jag polisbilen parkera på min gård fasans ögonblick min yngsta son var död Jag vill leva. Den 5 december 2017 trodde jag mitt liv var slut, all kraft och all styrka fick jag uppbåda för att överleva för min övriga familjs skull. Jag har blivit mer djupsinnig och tankfull. Jag skulle vilja ställa en fråga. Om någon skulle vilja svara... Fråga: h u r visar man att man bryr sig? Fråga: om man älskar någon, h u r många gånger i månaden är det lämpligt att träffas. Fråga: hur ofta kontaktar man den älskade v

Det är en sluten grupp på Facebook för oss som förlorat våra barn på grund av droger. Ordet "inspiration" känns ganska fel i sammanhanget. Men.. det är ofta där jag skriver av mig det allra värsta. Och sen kopierar jag hit för att ha allt samlat, kanske till tröst för någon, eller för att minnas hur det var - dag för dag. Jag kopierar ingenting som andra har skrivit i gruppen, kopierar inga kommentarer. Utan detta är mina egna privata ord. Man får bryta ihop. Gråt är healing, jag bar min sons urna till hans brors grav. Det kändes precis som att vara gravid, tyngden, känslan, nära kroppen. Och Anton som var så lång, nu lite aska i en urna... Pappan sänkte ner urnan och då kom sammanbrottet för oss båda. Vi hade valt att ha en präst med oss vid urn-sättningen. Pappan och jag höll om varandra och grät öppet. Det kändes ok, skulle vara mer konstigt att inte reagera   D et gör ont, jag vet det. Farmor är damen som går bakom mig. Redigera eller ta bort d