Den sista godnattsagan

Jag minns hur fruktansvärt trött jag var och hur lättad jag var när pojkarna var på LVU/LVM, egoistiskt av mig kändes det som. Men då kunde jag äntligen slappna av och bara sova. Egentligen ville jag bara att allt skulle vara normalt igen, och precis det sa min son också - "jag vill att allt bara ska vara som vanligt igen". Tyvärr föder myndigheterna både ångest, oro och trots i tonåringar. Jag tror varken på hot, rädslor eller tvång. Men andra föräldrar kan ha helt andra upplevelser. Socialtjänsten kan man tyvärr inte lita på. Och inte deras SIS-institutioner heller tyvärr. Där flödar knarket och knarket gör deras vistelse mer uthärdlig. Och drogtesterna som leder till att barnen hittar internetdroger i stället, för att de inte syns på stickan. Men kan vara tusen gånger farligare. Dödliga. Medberoende i all ära, i första hand är vi föräldrar och blod är tjockare än vatten. Jag är glad att jag alltid fanns där för mina pojkar. Jag vet inte hur man f

Känner starkt att jag vill dela med mig av en dröm jag drömde inatt. Jag hade en vän en gång i tiden, Peter, han var också i ett missbruk, vi hade känt varandra länge. För en tid sedan fick jag veta att Peter dött av hjärtinfakt på Nässjö centralstation. Han hade "vänner" närvarande, men dessa vänner kan ju inte larma 112 för då är de golare. Hur som helst kom Peter i drömmen och jag stoppade honom och sa: Snälla, berätta hur pojkarna har det. Peter hade bråttom och ville inte prata. Men han berättade att mina pojkar har det bra, men är väldigt upptagna på heltid och att de spelar gitarr tillsammans hela dagarna, att de är fria och inte har tid med mig eller någon andekontakt  <3  På fotot Peter med sin dotter och min äldste son, född 1983. En vacker själ som älskade barn men själv var han ett offer.

Jag vill bara säga att trots denna stora dubbelsorg, har det ibland funnits mer smärtsamma stunder medan de levde. Nu är drogdemonen död, ingen kan knivskära Jesper igen , deras krig är över. Och kvar finns jag och håller på att lära mig leva utan dem. Svårt att förklara, men det finns ändå någon slags befrielse i sorgen. Oron för dessa två åt upp mig inifrån. Sorgen var svår även när jag insåg att min fasa blivit verklig. Att båda mina yngsta söner var tunga narkomaner.

2017-12-03 till socialtjänsten Har ringt under natten angående min son Jesper Åhlin. Har fått många konstiga meddelande från honom, och jag är övertygad om att han fått i sig, jag menar att han tagit droger. Tror inte han kommer prata mer med mig på ett tag. Han är väldigt upprörd. Men jag tänker att om han ska lyckas sluta med drogerna behöver han någon typ av stöd som kan se när han tar dessa substanser. Mvh Mona Dahlgren Svar: Inget alls.  Förrän Jesper var död. Och jag hade frågat varför ingen svarat på mitt mail, bara 2 dagar innan han dog. Och jag fick ett svar då: Hej Mona! Tänker på dig och familjen, förstår att det är svårt nu. När det gäller din fråga angående ditt mail till BoCare så skickades det natten till söndag den 3/12 då ingen av oss var i tjänst. Då det var en kopia tog vi det som en information och antog att BoCare svarade dig. Vi kunde dock ha bekräftat under måndagden 4/12 att vi mottagit mailet, förstår att du förväntade dig det. Har du

Vi stod utanför vår bostad och kramades. Det var sista gången jag  kramade dig. Och mannen som otåligt väntade i bilen sade: Vi ska ta väl hand om honom, det lovar jag. Jag vill inte släppa, men måste. Och du var glad och positiv. Du hade framtidstro för första gången på många många år.' Du log genom bilfönstret och vinkade. Det var sista gången jag såg dig. Nu är du hos vår fader i himlen, Tillsammans med din storebror. Ses igen älskade barn.

Jag har träffat mina barn i drömmen och de har verkat vara lyckliga. Det lugnar min själ. Jag kramades med Anton och han hade sjukhusskjorta på sig. Har även haft halvvakna drömmar där Anton varit liten igen och suttit och pratat om roliga saker. Har även känt någon lägga sig bredvid mig i sängen fast ingen har funnits där. Jag vet att de finns kvar på ett eller annat sätt. Det är den vissheten som gör att jag överlever och kan ta mig vidare. Väntar också på återföreningen, men har två barn kvar i detta liv. så jag stannar tills jag måste gå 　

5 december och 12 januari gick mina yngsta pojkar bort i överdoser. Först skrek och grät jag, sen började dagarna fungera ganska bra, som om jag nått en inre frid, eller förändrats på något vis. Kände mig som slagen av blixten. En intighet där jag stilla kunde le medan jag var säker på att jag blivit tokig efter allt. När jag får tid att tänka kommer sorgen och tårarna tillbaka och jag håller mig sysselsatt så gott det går. Säger som de andra mammorna som förlorat sina barn, den verkliga smärtan kommer bitvis. Bara några ögonblick i början då man för ett kort ögonblick förstår vidden av det som hänt. Är jättetrött också, drömmer mardrömmar. Grät inte en tår på första begravningen, andra begravningen kom tårarna och gick inte stoppa. Samt vid urnsättningen som vi hade i torsdags. Känner mig mera ödmjuk än förr, har lärt mig att liv och död är krafter jag inte kan kämpa mot eller med, det bara är.