Den sista godnattsagan

2017-12-03 till socialtjänsten Har ringt under natten angående min son Jesper Åhlin. Har fått många konstiga meddelande från honom, och jag är övertygad om att han fått i sig, jag menar att han tagit droger. Tror inte han kommer prata mer med mig på ett tag. Han är väldigt upprörd. Men jag tänker att om han ska lyckas sluta med drogerna behöver han någon typ av stöd som kan se när han tar dessa substanser. Mvh Mona Dahlgren Svar: Inget alls.  Förrän Jesper var död. Och jag hade frågat varför ingen svarat på mitt mail, bara 2 dagar innan han dog. Och jag fick ett svar då: Hej Mona! Tänker på dig och familjen, förstår att det är svårt nu. När det gäller din fråga angående ditt mail till BoCare så skickades det natten till söndag den 3/12 då ingen av oss var i tjänst. Då det var en kopia tog vi det som en information och antog att BoCare svarade dig. Vi kunde dock ha bekräftat under måndagden 4/12 att vi mottagit mailet, förstår att du förväntade dig det. Har du

Vi stod utanför vår bostad och kramades. Det var sista gången jag  kramade dig. Och mannen som otåligt väntade i bilen sade: Vi ska ta väl hand om honom, det lovar jag. Jag vill inte släppa, men måste. Och du var glad och positiv. Du hade framtidstro för första gången på många många år.' Du log genom bilfönstret och vinkade. Det var sista gången jag såg dig. Nu är du hos vår fader i himlen, Tillsammans med din storebror. Ses igen älskade barn.

Jag har träffat mina barn i drömmen och de har verkat vara lyckliga. Det lugnar min själ. Jag kramades med Anton och han hade sjukhusskjorta på sig. Har även haft halvvakna drömmar där Anton varit liten igen och suttit och pratat om roliga saker. Har även känt någon lägga sig bredvid mig i sängen fast ingen har funnits där. Jag vet att de finns kvar på ett eller annat sätt. Det är den vissheten som gör att jag överlever och kan ta mig vidare. Väntar också på återföreningen, men har två barn kvar i detta liv. så jag stannar tills jag måste gå 　

5 december och 12 januari gick mina yngsta pojkar bort i överdoser. Först skrek och grät jag, sen började dagarna fungera ganska bra, som om jag nått en inre frid, eller förändrats på något vis. Kände mig som slagen av blixten. En intighet där jag stilla kunde le medan jag var säker på att jag blivit tokig efter allt. När jag får tid att tänka kommer sorgen och tårarna tillbaka och jag håller mig sysselsatt så gott det går. Säger som de andra mammorna som förlorat sina barn, den verkliga smärtan kommer bitvis. Bara några ögonblick i början då man för ett kort ögonblick förstår vidden av det som hänt. Är jättetrött också, drömmer mardrömmar. Grät inte en tår på första begravningen, andra begravningen kom tårarna och gick inte stoppa. Samt vid urnsättningen som vi hade i torsdags. Känner mig mera ödmjuk än förr, har lärt mig att liv och död är krafter jag inte kan kämpa mot eller med, det bara är.

Det blir en märklig förändring, en speciell tystnad , precis som deras energier långsamt tynar bort i tomma intet. Bitvis kommer insikten om att det är verkligt. Men då det är så fruktansvärt att ta in så får jag bara små portioner i taget av den insikten. Det är som att få en kniv i hjärtat. Mina pojkar har fått frid, jag har fått den största sorg en mamma kan få på köpet. Men även den inre stillheten och friden över att ingen eller inget mer kommer att göra dem illa mer. Den smärtan slipper jag. Jag försöker skriva men allting är kaos omkring mig och orden snurrar och flimrar. Och de har svårt att bilda en sammanhängande berättelse. Min hjärna är utmattad och kan bara tänka på e n sak.

Så många gånger hade jag undrat - hur skulle jag komma att reagera på ett dödsbesked. Jag visste att de var döende. Jag visste att varje dag ,  fram tills nu varit en suck av lättnad. De levde idag också. Det var den 5 december 2017. Jag hade precis fått ett telefonsamtal om att min son Jesper befann sig på sjukhus, Och jag fick inte de "vanliga" svaren om hans tillstånd. Jag började be till Gud. Snälla ta inte min Jesper. Mitt hjärta visste då att han var död. Genom köksfönstret som vetter mot nordöst såg jag i ögonvrån, fylld av fasa, polisbilen parkera utanför. Det är inte till mig, tänkte jag i ett krampfyllt hopp om att det inte var mitt barn som avlidit. Och jag rusade ut genom dörren för jag måste se att det inte var till mig de skulle. Jag hade min far i telefonen när jag sprang nedför trappan och skrek att Jesper är död. Och det var bara förnamnet på vad jag inom loppet av endast några veckor skulle utsättas för.

Sitter bakom min stängda sovrumsdörr medan jag låtsas som det inte finns något kaos utanför. Att sonen är här och är påverkad fast vi bestämt att han inte ska vara här påverkad. Jag låtsas som om det inte är sant att han letar droger här helt psykotiskt, river om allt i alla lådor och skåp, att spisen dras ut på¨golvet ifall något piller hamnat där bakom. Vilket han var säker på. Jag känner paniken kryper i kroppen och stressen blandar sig med nerspydd handduk på köksgolvet och fettdrypande matrester på spisen. Jag gömmer mig. Jag har varit vaken flera nätter. Ibland för att han rosslat i andningen, ibland för han är speedad och letar droger på de mest otänkbara platser i mitt hem. Eller lagar mat som bränns vid och startar brandlarmet. Alla pengar är slut och all mat är uppäten. Och jag orkar inte fråga ut i tomma intet ännu en meningslös gång, "vad ska jag ta mig till?"