Dödsbesked 1.

Så många gånger hade jag undrat - hur skulle jag komma att reagera på ett dödsbesked.

Jag visste att de var döende.

Jag visste att varje dag ,  fram tills nu varit en suck av lättnad.

De levde idag också.

Det var den 5 december 2017.

Jag hade precis fått ett telefonsamtal om att min son Jesper befann sig på sjukhus, Och jag fick inte de "vanliga" svaren om hans tillstånd.

Jag började be till Gud. Snälla ta inte min Jesper.

Mitt hjärta visste då att han var död.

Genom köksfönstret som vetter mot nordöst såg jag i ögonvrån, fylld av fasa, polisbilen parkera utanför.

Det är inte till mig, tänkte jag i ett krampfyllt hopp om att det inte var mitt barn som avlidit.

Och jag rusade ut genom dörren för jag måste se att det inte var till mig de skulle.

Jag hade min far i telefonen när jag sprang nedför trappan och skrek att Jesper är död.

Och det var bara förnamnet på vad jag inom loppet av endast några veckor skulle utsättas för.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Till mina "haters" Bilden av Mona Irma

Bild
Del 1. Livet är ofta märkligt och obegripligt!  Fyra generationer och den minsta är jag  Jag kom till världen full av hopp och nyfikenhet, men blev efter hand mer och mer besviken. Tidigt i mitt liv blev jag utsatt för orättvisor. Faktiskt redan hemma i min egen familj. Alla har vi våra kors att bära, men att tänka en extra gång innan vi utsätter andra för vår inre vrede och vårt inre barns sorger kan nog vara bra för världen. Tänka och försöka är mycket lättare än att "leva som man lär". I min barndom kände jag mig oförstådd, rädd och befann mig i ett ständigt utanförskap. Ibland tänker jag att det var avsiktligt, till exempel för att skydda min sårbarhet från smärta. Andra gånger tänker jag att det kanske inte var självvalt, då jag egentligen kunde vara öppen och utåtriktad. Bara jag kände mig trygg och avspänd. Den tidiga barndomen präglade mig med livets oförståelse för den som är udda. Man ska passa in och man ska kunna de sociala reglerna. Mycket var obegripligt. I min
Läs mer

Det här var en glädjens dag

Bild
 Titta, vi vann mot socialtjänsten! Först då slutade jag gråta. Mina sista tårar föll i bilen när vi åkte och hämtade vår fina Jesper tillbaka hem. Tyvärr så fortsatte jävelskapet och till sist tog de livet av vår älskade Jesper. Det framgår kanske inte av nedanstående bild. Men alla hem är inte lösningen för en person som lider i sitt sinne,  Det var dagen vi hämtade dig, vi fick ta hem dig. Men jag tror att du var för alltid förstörd, Du var inte en person som kunde passa in, du protesterade. Jag saknar dig älskade kloka Jesper!
Läs mer

Min son ville prova att ta körkort

Bild
Min son med autism har övningskört en tid, en gång på körskola, resten av tiden med mig. Nu är vår bil sönder och jag följer min son till trafikskolan. Min son är 33 år men har också svår social fobi. Vi blev båda illa bemötta, även att jag sagt innan att min son måste bemötas på ett visst sätt för annars kommer han aldrig tillbaka. Ok, han tar lite tid på sig, slow learner som jag, men absolut inte underbegåvad. Vid lektionens slut fick han höra att alla inte kan ta körkort, drog ett exempel med en person med dyskalkyli som inte kunde räkna ut bromssträckan (men som säkert visste när han skulle bromsa). Sedan började hon med att diskutera det ekonomiska och sa att man behöver ha sparat lite pengar för att ha råd med körkortet. Vi hade kontanter med oss, men det var ett himla liv innan de lät min son köra och betala i efterhand. Jag vet att min son kan överreagera, men det här är väl inte ok? Hon hittade också ett hundhår i bilen och malde om detta istället för att hålla körlektion. Ja
Läs mer