Den sista godnattsagan

Det blir en märklig förändring, en speciell tystnad , precis som deras energier långsamt tynar bort i tomma intet. Bitvis kommer insikten om att det är verkligt. Men då det är så fruktansvärt att ta in så får jag bara små portioner i taget av den insikten. Det är som att få en kniv i hjärtat. Mina pojkar har fått frid, jag har fått den största sorg en mamma kan få på köpet. Men även den inre stillheten och friden över att ingen eller inget mer kommer att göra dem illa mer. Den smärtan slipper jag. Jag försöker skriva men allting är kaos omkring mig och orden snurrar och flimrar. Och de har svårt att bilda en sammanhängande berättelse. Min hjärna är utmattad och kan bara tänka på e n sak.

Så många gånger hade jag undrat - hur skulle jag komma att reagera på ett dödsbesked. Jag visste att de var döende. Jag visste att varje dag ,  fram tills nu varit en suck av lättnad. De levde idag också. Det var den 5 december 2017. Jag hade precis fått ett telefonsamtal om att min son Jesper befann sig på sjukhus, Och jag fick inte de "vanliga" svaren om hans tillstånd. Jag började be till Gud. Snälla ta inte min Jesper. Mitt hjärta visste då att han var död. Genom köksfönstret som vetter mot nordöst såg jag i ögonvrån, fylld av fasa, polisbilen parkera utanför. Det är inte till mig, tänkte jag i ett krampfyllt hopp om att det inte var mitt barn som avlidit. Och jag rusade ut genom dörren för jag måste se att det inte var till mig de skulle. Jag hade min far i telefonen när jag sprang nedför trappan och skrek att Jesper är död. Och det var bara förnamnet på vad jag inom loppet av endast några veckor skulle utsättas för.

Sitter bakom min stängda sovrumsdörr medan jag låtsas som det inte finns något kaos utanför. Att sonen är här och är påverkad fast vi bestämt att han inte ska vara här påverkad. Jag låtsas som om det inte är sant att han letar droger här helt psykotiskt, river om allt i alla lådor och skåp, att spisen dras ut på¨golvet ifall något piller hamnat där bakom. Vilket han var säker på. Jag känner paniken kryper i kroppen och stressen blandar sig med nerspydd handduk på köksgolvet och fettdrypande matrester på spisen. Jag gömmer mig. Jag har varit vaken flera nätter. Ibland för att han rosslat i andningen, ibland för han är speedad och letar droger på de mest otänkbara platser i mitt hem. Eller lagar mat som bränns vid och startar brandlarmet. Alla pengar är slut och all mat är uppäten. Och jag orkar inte fråga ut i tomma intet ännu en meningslös gång, "vad ska jag ta mig till?"

Min son Anton var mycket kritisk mot myndigheternas hantering och bemötande av hans sjukdom. Utdrag från chatt 2015: Aron Aronsson Det är inte så mycket att diskutera om egentligen eftersom soc bara gör allt värre det är dem som skapat mitt missbruk från början och jag mår bra av friheten. Det finns bara en person som känner mig och det är jag själv och jag känner att jag är mycket starkare nu än innan 2015-09-26 01:36 är det soc som skapat ditt missbruk? Jag är jätteintresserad av den informationen Aron Aronsson 2015-09-26 01:47 Aron Aronsson Ja för de alltid hotat och hotat och gjort allt till ett helvete och när jag var liten var jag jämt rädd att de sulle omhänderta mig och det har plågat mig jätte mycket. Plus att de skapat en jävligt osäker och förvirrad person oc speciellt team j-som och ekox sjkiten i Eksjö för plus alla bortrövanden till stenskogen ljungbacken osv att aldrig kunnat bestämma över sig själv och att vara mellan hem och frihet så pass korta stunder g

Mardrömmen var inte över, för en stund sedan knackade fyra poliser och en präst på hos mig. Vila i frid älskade Anton Oscar Åhlin, 910912 - 2018-01-12. Hoppas ni ses där på andra sidan Jesper och Anton.

Den dagen jag i många, många år fasat för, kom den 5 december 2017. När jag såg polisbilen parkera utanför mitt hem - då förstod jag att fasan blivit verklighet också för mig.

Sitter bakom min stängda sovrumsdörr medan jag låtsas som det inte finns något kaos utanför. Att sonen är här och är påverkad fast vi bestämt att han inte ska vara här påverkad. Jag låtsas som om det inte är sant att han letar droger här helt psykotiskt, river om allt i alla lådor och skåp, att spisen dras ut på¨golvet ifall något piller hamnat där bakom. Vilket han var säker på. Jag känner paniken kryper i kroppen och stressen blandar sig med nerspydd handduk på köksgolvet och fettdrypande matrester på spisen. Jag gömmer mig. Jag har varit vaken flera nätter. Ibland för att han rosslat i andningen, ibland för han är speedad och letar droger på de mest otänkbara platser i mitt hem. Eller lagar mat som bränns vid och startar brandlarmet. Alla pengar är slut och all mat är uppäten. Och jag orkar inte fråga ut i tomma intet ännu en meningslös gång, "vad ska jag ta mig till"  <3