Sitter bakom min stängda sovrumsdörr medan jag låtsas som det inte finns något kaos utanför. Att sonen är här och är påverkad fast vi bestämt att han inte ska vara här påverkad. Jag låtsas som om det inte är sant att han letar droger här helt psykotiskt, river om allt i alla lådor och skåp, att spisen dras ut på¨golvet ifall något piller hamnat där bakom. Vilket han var säker på. Jag känner paniken kryper i kroppen och stressen blandar sig med nerspydd handduk på köksgolvet och fettdrypande matrester på spisen. Jag gömmer mig. Jag har varit vaken flera nätter. Ibland för att han rosslat i andningen, ibland för han är speedad och letar droger på de mest otänkbara platser i mitt hem. Eller lagar mat som bränns vid och startar brandlarmet. Alla pengar är slut och all mat är uppäten. Och jag orkar inte fråga ut i tomma intet ännu en meningslös gång, "vad ska jag ta mig till" 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sju år sedan

Bild
Det jag upplever nu är både verkligt och overkligt. Det verkar overkligt att jag befunnit mig i en dvala i sju år. Men det känns också verkligt att vakna upp ur den dvalan.  Utanför dvalan finns de känslor jag har dolt, den smärtan jag inte har fått uttrycka utan att få kommentarer om att jag ska gå vidare och att jag har två barn kvar i livet. Vilket av dina barns skulle du kunna leva utan? Jag frågar igen, vilket av dina egna barn kan du leva utan? Svaret är att inte du heller kan leva utan något av dina barn, eller hur? Det var väl inledningen till fortsättningen... Det är så uppenbart att jag varit sovande. Det blir uppenbart för att jag vaknar. Jag vaknar upp i en tid dr sju år har försvunnit. Och det som är mest tydligt är att jag har blivit gammal. Jag har inte levt i verkligheten och har inte sett den förändras. Så en dag var jag plötsligt gammal. Jag kom på det när jag var på Facebook. Att jag inte hade följt med utvecklingen längre. Nya ord, nya uttryck och nya epitet. Sa...
Läs mer

Att oförtrutet fortsätta framåt

Bild
När färgerna variera, då kan det vara bättre att vara tyst. Beklagar! Det var ett tag sedan jag kände för att skriva blogg. Man kan tolka det som att jag, som jag nämnde, jobbade med min självbiografi, eller som att jag har börjat må bättre.  Det är tvetydigt huruvida jag mår bättre, sämre, eller något annat. De flesta förstår nog att sorgen och förlusten kommer att följa mig i resten av mitt liv. Och det finns olika sätt att hantera den.  Jag vet att jag utåt sett kan verka stark och glad. Och jag är stark och glad. Men ibland brister det! Det har gått några år när jag inte känt så stort behov av att gråta. Jag tänkte att jag har nog gråtit färdigt. Tårar kan ta slut kanske. Nej, det kan de inte!  Allting har s i n tid! Tårar har sin tid, läkande har sin, precis som det står i Bibeln. Och jag har min tid, en tid som är bräcklig och svår att förstå. Men egentligen var min tanke med att skriva idag; mitt sätt att förklara, varför jag har så många olika färger. Faktum är at...
Läs mer