Den sista godnattsagan

Jespers bok

Jesper hos mormor och morfar Jesper levde, Anton levde, mamma levde, Anna levde, Torild levde, #Zanna levde också. Och jag. Lever jag idag? Och hur kan jag orka göra det? Varför ska jag vara kvar när så många gått? Svaret finns i hjärtat. Kärlekens plats i hjärtat. Förståndets plats. Smärtans plats. #idagvilljagleva Tazim Fatin Farzana Zanna mars 2010- juni 2019

Det blir bättre på andra sätt. Sorg och saknad försvinner inte. Man lär sig leva det liv man har. Jag har jobbat mycket på att bygga upp mitt liv igen. Kanske mest för mina två äldre söner. Men också för mina älskade yngsta änglasöner. För jag är säker på att de aldrig hade velat såra mig eller se mig lida i efterlivet. Jag upplevde att de var med mig i den värsta sorgen. Så verkligt, en vid varje sida av mig. Sen har de lämnat mer och mer. Det känns lite som om de hjälpt mig, visat vägen, puffat mig vidare och sagt mig många kloka ord om liv och död, lidande och glädje. Och nu ser de med viss förnöjelse på att jag börjar hitta mig själv. En vilsen mamma till barn med särskilda behov, barn som kallats pundare, barn som blivit misshandlade på olika sätt. Jag saknar dem varje dag. Längtar efter dem. Men sen ser jag tårarna, skriken, misären, bölderna, såren och tänker att vad vet jag om vad döden är. Inget kan väl skada dem nu. Yoga har varit min bästa

Jag tror jag någonstans har skrivit om mitt barn Anton i den här bloggen. Men den är flera år lång nu. Har dock en text sparad på sourze. Sourze var en gång en väldigt populär nättidning. Här är en länk till hur min fina son tänkte och funderade redan som litet barn; http://sourze.se/2001/02/21/nattblommor-sluter-sig-om-dagen__72879#.Xho8_kdKjpo

Hämtat från Facebookgruppen, droger dödade våra barn, Jesper hade sett fram emot att komma till stödboendet, han var hotad i sin hemstad och även knivskuren i ansiktet.  Han var rädd. Och jag sa till soc att jag vill att de skyndar på så han får komma iväg.  Och en man hämtade honom härutanför.  Jag ville kramas och aldrig släppa taget.  En mamma är en mamma.  Ja, det var sista kramen ever.  Mannen i bilen tyckte vi sölade, ville aldrig släppa.  Men Jesper var glad.  Mannen i bilen sa till mig: "vi ska ta väl hand om honom".  Jag släppte iväg min mest sköra glasservis i en bil med en främmande man.  Jesper vände sig om och vinkade.  Han såg glad ut.  Nu skulle hans nya liv ta sin början.  Han skulle vara drogfri och börja ett nytt liv, men under tiden hade han hittat ett nytt preparat, receptfritt, för att klara abstinensen.  Jag ringde och skvallrade till stödboendet och Jesper ville säga upp kontakten med mig.  Nu är han borta sen mer än två

Jag hade just gått ner i vikt, men när mina pojkar dog, kunde jag inte fokusera på programmet längre (myfitness pal). Illamående pga tom mage, kunde tvinga i mig nudlar. Tror jag gick upp i vikt för jag struntade i det mesta, har inte vägt mig på ett bra tag, men har iaf inte blivit värre, det märks ju på kläderna. Och varför skulle jag få äta när mina söner inte kunde äta mer... Dumma tankar. Idag har jag känt mig bättre och kunnat göra massa saker. Det kan komma en sån dag då och då. Men sen dyker jag igen. Det har gått två år, jag försöker äta och göra saker, för jag tänker att de skulle velat att jag är glad. Men får ibland dåligt samvete om jag mår lite bättre. Som om jag skulle kunna leva normalt fast de är borta 　 . Jag drömmer om dem på nätterna, oftast en i taget, drömmarna har ändrat karaktär från lyckliga återseende till sorgsna minnen. Jag vill aldrig mer säga God Jul, struntade helt i julen. Förutom att jag gick till pojkarnas grav, eftersom jag aldrig

Varför sjuder ilskan inom mig när jag försöker vara lugn och snäll? Känns ibland som om jag vill attackera de som frågar hur länge jag ska sörja  :(  Förstår att det är tufft att stå ut med någon som har en sorg som aldrig går över. En sorg som väcker mig varje morgon, en sorg som söver mig i tårar varje natt, en sorg som ger mig drömmar som fyllts av hopp. Och ingen bryr sig.