Den sista godnattsagan

Så många gånger hade jag undrat - hur skulle jag komma att reagera på ett dödsbesked. Jag visste att de var döende. Jag visste att varje dag ,  fram tills nu varit en suck av lättnad. De levde idag också. Det var den 5 december 2017. Jag hade precis fått ett telefonsamtal om att min son Jesper befann sig på sjukhus, Och jag fick inte de "vanliga" svaren om hans tillstånd. Jag började be till Gud. Snälla ta inte min Jesper. Mitt hjärta visste då att han var död. Genom köksfönstret som vetter mot nordöst såg jag i ögonvrån, fylld av fasa, polisbilen parkera utanför. Det är inte till mig, tänkte jag i ett krampfyllt hopp om att det inte var mitt barn som avlidit. Och jag rusade ut genom dörren för jag måste se att det inte var till mig de skulle. Jag hade min far i telefonen när jag sprang nedför trappan och skrek att Jesper är död. Och det var bara förnamnet på vad jag inom loppet av endast några veckor skulle utsättas för.

Sitter bakom min stängda sovrumsdörr medan jag låtsas som det inte finns något kaos utanför. Att sonen är här och är påverkad fast vi bestämt att han inte ska vara här påverkad. Jag låtsas som om det inte är sant att han letar droger här helt psykotiskt, river om allt i alla lådor och skåp, att spisen dras ut på¨golvet ifall något piller hamnat där bakom. Vilket han var säker på. Jag känner paniken kryper i kroppen och stressen blandar sig med nerspydd handduk på köksgolvet och fettdrypande matrester på spisen. Jag gömmer mig. Jag har varit vaken flera nätter. Ibland för att han rosslat i andningen, ibland för han är speedad och letar droger på de mest otänkbara platser i mitt hem. Eller lagar mat som bränns vid och startar brandlarmet. Alla pengar är slut och all mat är uppäten. Och jag orkar inte fråga ut i tomma intet ännu en meningslös gång, "vad ska jag ta mig till?"

Min son Anton var mycket kritisk mot myndigheternas hantering och bemötande av hans sjukdom. Utdrag från chatt 2015: Aron Aronsson Det är inte så mycket att diskutera om egentligen eftersom soc bara gör allt värre det är dem som skapat mitt missbruk från början och jag mår bra av friheten. Det finns bara en person som känner mig och det är jag själv och jag känner att jag är mycket starkare nu än innan 2015-09-26 01:36 är det soc som skapat ditt missbruk? Jag är jätteintresserad av den informationen Aron Aronsson 2015-09-26 01:47 Aron Aronsson Ja för de alltid hotat och hotat och gjort allt till ett helvete och när jag var liten var jag jämt rädd att de sulle omhänderta mig och det har plågat mig jätte mycket. Plus att de skapat en jävligt osäker och förvirrad person oc speciellt team j-som och ekox sjkiten i Eksjö för plus alla bortrövanden till stenskogen ljungbacken osv att aldrig kunnat bestämma över sig själv och att vara mellan hem och frihet så pass korta stunder g

Mardrömmen var inte över, för en stund sedan knackade fyra poliser och en präst på hos mig. Vila i frid älskade Anton Oscar Åhlin, 910912 - 2018-01-12. Hoppas ni ses där på andra sidan Jesper och Anton.

Den dagen jag i många, många år fasat för, kom den 5 december 2017. När jag såg polisbilen parkera utanför mitt hem - då förstod jag att fasan blivit verklighet också för mig.

Sitter bakom min stängda sovrumsdörr medan jag låtsas som det inte finns något kaos utanför. Att sonen är här och är påverkad fast vi bestämt att han inte ska vara här påverkad. Jag låtsas som om det inte är sant att han letar droger här helt psykotiskt, river om allt i alla lådor och skåp, att spisen dras ut på¨golvet ifall något piller hamnat där bakom. Vilket han var säker på. Jag känner paniken kryper i kroppen och stressen blandar sig med nerspydd handduk på köksgolvet och fettdrypande matrester på spisen. Jag gömmer mig. Jag har varit vaken flera nätter. Ibland för att han rosslat i andningen, ibland för han är speedad och letar droger på de mest otänkbara platser i mitt hem. Eller lagar mat som bränns vid och startar brandlarmet. Alla pengar är slut och all mat är uppäten. Och jag orkar inte fråga ut i tomma intet ännu en meningslös gång, "vad ska jag ta mig till"  <3

Jag brukar drömma om dig och Blå huset och även om Henny, Torild, Anna och Ulric. det finns mycket dolt under ytan, hur orolig och rädd jag var. Jag var så kär, men så rädd också, inatt drömde jag något hemskt som jag inte hade velat drömma om oss, men samtidigt fann jag en lättnad i att jag inget kunde känna mer. Hade det hänt då hade jag sneglat på rakbladen i badrumsskåpet. Det var som att jag gjorde nästan allt för att du skulle älska mig mest, men rädslan för att inte duga när man älskar så mycket, gjorde mig sinnessjuk till slut, har funderat mycket på dessa drömmar om oss och Blå huset i massa olika versioner.- så försöker tolka. Och nu känns det lite som - om jag inte var den bästa skulle du ta någon annan. (lite som Jespers tankegångar, kan man inte vara bäst kan allt gå åt helvete) A ntar att all text är resultatet av min utmattade hjärnas bilder och hallucinationer mellan det blå och det svarta och massa gammalt som aktiveras. Varför gjorde vi som vi gjorde? Nu li