Den sista godnattsagan

Mardrömmen var inte över, för en stund sedan knackade fyra poliser och en präst på hos mig. Vila i frid älskade Anton Oscar Åhlin, 910912 - 2018-01-12. Hoppas ni ses där på andra sidan Jesper och Anton.

Den dagen jag i många, många år fasat för, kom den 5 december 2017. När jag såg polisbilen parkera utanför mitt hem - då förstod jag att fasan blivit verklighet också för mig.

Sitter bakom min stängda sovrumsdörr medan jag låtsas som det inte finns något kaos utanför. Att sonen är här och är påverkad fast vi bestämt att han inte ska vara här påverkad. Jag låtsas som om det inte är sant att han letar droger här helt psykotiskt, river om allt i alla lådor och skåp, att spisen dras ut på¨golvet ifall något piller hamnat där bakom. Vilket han var säker på. Jag känner paniken kryper i kroppen och stressen blandar sig med nerspydd handduk på köksgolvet och fettdrypande matrester på spisen. Jag gömmer mig. Jag har varit vaken flera nätter. Ibland för att han rosslat i andningen, ibland för han är speedad och letar droger på de mest otänkbara platser i mitt hem. Eller lagar mat som bränns vid och startar brandlarmet. Alla pengar är slut och all mat är uppäten. Och jag orkar inte fråga ut i tomma intet ännu en meningslös gång, "vad ska jag ta mig till"  <3

Jag brukar drömma om dig och Blå huset och även om Henny, Torild, Anna och Ulric. det finns mycket dolt under ytan, hur orolig och rädd jag var. Jag var så kär, men så rädd också, inatt drömde jag något hemskt som jag inte hade velat drömma om oss, men samtidigt fann jag en lättnad i att jag inget kunde känna mer. Hade det hänt då hade jag sneglat på rakbladen i badrumsskåpet. Det var som att jag gjorde nästan allt för att du skulle älska mig mest, men rädslan för att inte duga när man älskar så mycket, gjorde mig sinnessjuk till slut, har funderat mycket på dessa drömmar om oss och Blå huset i massa olika versioner.- så försöker tolka. Och nu känns det lite som - om jag inte var den bästa skulle du ta någon annan. (lite som Jespers tankegångar, kan man inte vara bäst kan allt gå åt helvete) A ntar att all text är resultatet av min utmattade hjärnas bilder och hallucinationer mellan det blå och det svarta och massa gammalt som aktiveras. Varför gjorde vi som vi gjorde? Nu li

Jag älskar dig mer än livet. Jag kommer alltid finnas här för dig. Så länge jag står på benen ska jag stötta dig i dina egna beslut. Såvida inte dina beslut betyder att du skadar dig själv. Du söker lindring , jag vet det. Men en kommer till vägs ände en dag. Att se sitt barn lida gör nog mer ont än någonting annat. Jag hade så mycket hopp när du kom hem och skulle bo hos mig. Jag ville så mycket. Trodde för mycket, blundade, ville inte se sanningen i vitögat. Jag sa att du fick bo här hos mig, trots att socialtjänsten ansåg att jag skulle neka dig det. Men jag sa som det var då - "jag kan inte". Men tillslut måste man tydligen inse att en inte är ett oavlönat behandlingshem. Att en inte har kompetensen, medicinerna, pengarna, möjligheterna. Som "de andra har". Jag har så dåligt samvete för din skull. Du fick växa upp hos en narkoman. Jag var rädd för att socialen skulle placera dig i familjehem för att jag inte kunde hindra att du gick hem till din pappa

Jag kan tänka mig att du har känt dig övergiven och avvisad när jag inte har orkat mer. Det är en smärta som skär i mitt hjärta. Varenda dag. En smärta att förtränga för att försöka överleva. Att se och våga känna smärtan är ett steg framåt. Att sluta tillbakavisa, tro att man varit den ulitmata övermamman. Att sakta komma till insikten - kärlek räcker inte.

Det är märkligt hur man så sakta slipas mot livet. Man = jag. Kanske det inte är samma för alla. En del personer orkar inte. Andra orkar vidare. Frågan är hur dessa andra egentligen orkar vidare. När det som en gång i tiden var ens största rädslor kommer ikapp en och man tvingas se dem i vitögat, då händer det något i psyket. Det är som en insikt - det är ingen idé att försöka smita, fly eller sopa saker och ting under mattan. Ingen idé att sticka huvudet i sanden och låtsas att världen utanför inte existerar. Jag frågar mig idag - Vad är det som är styrka? Vad är styrkans sanna jag? För min egen del är det som om styrkan finns i att kunna stänga sig inne i sitt skal. Lite som strutsen, men ändå  inte. Att man slutar känna. Att tårar fryser till is och hjärtat stillar sina hetsiga slag. Vilket inte alltid fungerar. Inte när katastrofen knackar på ens dörr. Då fungerar det inte längre. Då förlöses all gårdagens smärta i ett och samma primalskrik. Men för att få vardagen att