Ännu en sorglig dag, svarta nätter, tio miljoner tårar igen.

Jag älskar dig mer än livet. Jag kommer alltid finnas här för dig. Så länge jag står på benen ska jag stötta dig i dina egna beslut.

Såvida inte dina beslut betyder att du skadar dig själv.

Du söker lindring , jag vet det. Men en kommer till vägs ände en dag.

Att se sitt barn lida gör nog mer ont än någonting annat.

Jag hade så mycket hopp när du kom hem och skulle bo hos mig. Jag ville så mycket. Trodde för mycket, blundade, ville inte se sanningen i vitögat.
Jag sa att du fick bo här hos mig, trots att socialtjänsten ansåg att jag skulle neka dig det. Men jag sa som det var då - "jag kan inte". Men tillslut måste man tydligen inse att en inte är ett oavlönat behandlingshem. Att en inte har kompetensen, medicinerna, pengarna, möjligheterna. Som "de andra har".

Jag har så dåligt samvete för din skull. Du fick växa upp hos en narkoman. Jag var rädd för att socialen skulle placera dig i familjehem för att jag inte kunde hindra att du gick hem till din pappa.

Min längtan att få rå om dig, ta hand om dig, ge dig allt du behövde men inte fick, har sitt eget lidande. Det förflutna finns inte mer, en kan inte göra något åt det. Utöver att lära sig av livets hårda skola. Och förhoppningsvis göra andra val i framtiden. Eller att kunna råda andra som är där nu. För mig är det försent att förändra din uppväxt. Men vill verkligen att du ska veta att jag saknade dig här hos mig.

När jag tänker tillbaka såg jag när allt jävelskap började. Men allt knarkande doldes av dina diagnoser.

När dina händer var sönderstuckna sa du till mig att du sticker dig för att översätta ångesten till en fysisk smärta. Jag var så blind och blåögd. Och jag är så ångerfull. Men, jag vet ju inte hur det hade blivit om jag agerat annorlunda då.

Du hade en speciell relation till din pappa från din första stund i livet.
Jag stod inte ut att leva med en narkoman och jag vet att du var arg på mig för att jag lämnade din pappa. Jag pratade inte med dig eller dina bröder om din pappas sjukdom. Jag tänkte att ni får upptäcka det själva. Ville inte tala illa om honom. Men nu undrar jag om det var rätt eller fel.

Vi kan se framåt nu. En ny dag kommer. Jag vet att du är arg och känner dig sviken. Att du blir abstinent och mår dåligt.

Min själ förblöder när jag ser dig åka, mitt hjärta faller sönder igen.
För jag ville så gärna, önskade så mycket att jag äntligen skulle få ha dig hos mig. Få kompensera allt du har gått miste om i livet. En "normal" uppväxt.

Uppgivet kommer insikten - det kommer aldrig att hända!

Och min smärtsamma uppgift har blivit att hålla dig vid liv en stund till. Medan jag hoppas du någon dag hittar en mening med ditt liv.