Den sista godnattsagan

Efter den mörkaste kvällen trodde mamman att ingen mer kväll eller dag eller natt kunde bli lika svart. Och kanske kunde de inte det. För mammor härdas. Ifall de inte går under förstås. Hon tänkte att det kanske inte skulle hända igen. Samma sak som för flera år sedan. Att hon återigen skulle sitta vid sitt bord och vara handlingsförlamad av skräck och förtvivlan. Eller att hon återigen av oro skulle tvingas göra det smärtsamma valet. Ringa efter icke önskvärd hjälp.  Men som ändå är den enda hjälp som kan hjälpa. Den hjälper för att (för dem) är bäbisen bara ännu en narkoman som de plockar upp ur spyorna på den oäkta mattan. Men för den gröna trädmamman är det som att få sitt hjärta och sin själ slitet ut ur bröstet. En del av henne själv. Den smärta han bär på har varit hennes i så många år. Från den stund han var en liten glad, men envis, kille med gyllene lockar. Till en mycket större man med krossade illusioner och långt svart hår. Och kanske snart också med krossa

Det verkar som om hela mitt liv har varit en slags villfarelse och jag vet varken ut eller in just nu. Jag bär på information som är tung att bära. Lögner och svek, förtroenden som har svikits. Jag vet mycket mer än jag vill veta. Och mycket mer än jag antar att vissa vill att jag ska veta. Men jag tror att alla vet ändå att jag vet, jag vet, jag vet , jag vet... tänker den Gröna Trädmamman helt sinnessjukt. Men vem blir inte sinnessjuk av en verklighet som inte längre finns? Ett liv som man trodde fanns men som var en illusion... En dröm om lycka...

Möjligen så var det hennes värsta ögonblick. Eller det näst värsta. Hon sitter vid köksbordet. Mamman. Oförmögen att göra något alls mer än att vänta. Det var hon själv som hade anmält honom. Till Polisen. Och till Socialen. Så nu är han efterlyst. Det är en regnig sommar. Köksbordet får henne att stelna lika mycket som det träslag bordet en gång gjordes av. Mamman stirrar ut genom det oputsade fönstret och tankarna maler. Anmälde hon sitt eget barn? Hon som för 20 år sedan hade bestämt sig för att aldrig mer i livet ha något att göra med Socialen. Det är ett ögonblick i hennes liv som hon aldrig kommer att glömma. Men frågan är om inte dagen som kom efter den här dagen blev ännu mer smärtsam?

Jag vill ju berätta! Varför kan jag inte sammanfatta? Var ska jag börja? Det har blivit för mycket! Men en dag så lossnar det. Det vet jag.

Det är roligt att alla de som jag kände när jag själv gick i skolan, har "lyckats" med sina barn. Jag är glad för deras skull. Men det sticker till i hjärtat när jag ser mina egna barn stå utanför gemenskapen. När de andra som var små samtidigt går vidare i sina liv. Men jag finner alltid en tröst i min tro. DET FINNS EN MENING! Som ingen kan ta ifrån mig. Man kan tycka att nu när alla är över 18 år och därmed vuxna så ska man stå där med facit i hand. Men som jag tror och tänker så är ännu inte sista ordet sagt och det finns ännu inget facit. Förrän vi är döda. Den lycka, värme, glädje, den brinnande solen i mitt inre.. den tror jag är så mycket starkare än den som ges till de som fått saker och ting serverade på guldfat. Eller de som gjorde andra val, "bättre" val.

Rummet hade blivit gyllene. Allting gnistrade och glimmade. Det var så speciellt. Jag vet att du hade rökt på. Och kanske hade jag det också. Allt var i guld. Och du sa att jag var vacker. Det tyckte inte jag att jag var. Någonstans så tror jag att du verkligen menade det. Att jag är vacker. Mystisk. Udda. Förstår inte hur du slutade älska mig? Kunde jag inte som du, bli utbränd?

Jag får för mig att allt har och att allt hade en mening. Du och jag. I hallen, den där ödesmättade natten, mitt i påsken som andra firade. De som inte har det som vi. Vi kramades och jag var lycklig. Du sa att jag nog är för fin för att vara med ett slödder som du. Min upplevelse av dig var på den tiden inte som att du var ett slödder. I min förvrängda och skadade verklighet var du en ängel, en känslig och vek person. En som liksom dina söner kommit hit för att förändra världen. Göra den till en bättre plats.