Möjligen så var det hennes värsta ögonblick. Eller det näst värsta. Hon sitter vid köksbordet. Mamman. Oförmögen att göra något alls mer än att vänta. Det var hon själv som hade anmält honom. Till Polisen. Och till Socialen. Så nu är han efterlyst. Det är en regnig sommar. Köksbordet får henne att stelna lika mycket som det träslag bordet en gång gjordes av. Mamman stirrar ut genom det oputsade fönstret och tankarna maler. Anmälde hon sitt eget barn? Hon som för 20 år sedan hade bestämt sig för att aldrig mer i livet ha något att göra med Socialen. Det är ett ögonblick i hennes liv som hon aldrig kommer att glömma. Men frågan är om inte dagen som kom efter den här dagen blev ännu mer smärtsam?
Inlägg
Studenter och Examen
Det är roligt att alla de som jag kände när jag själv gick i skolan, har "lyckats" med sina barn. Jag är glad för deras skull. Men det sticker till i hjärtat när jag ser mina egna barn stå utanför gemenskapen. När de andra som var små samtidigt går vidare i sina liv. Men jag finner alltid en tröst i min tro. DET FINNS EN MENING! Som ingen kan ta ifrån mig. Man kan tycka att nu när alla är över 18 år och därmed vuxna så ska man stå där med facit i hand. Men som jag tror och tänker så är ännu inte sista ordet sagt och det finns ännu inget facit. Förrän vi är döda. Den lycka, värme, glädje, den brinnande solen i mitt inre.. den tror jag är så mycket starkare än den som ges till de som fått saker och ting serverade på guldfat. Eller de som gjorde andra val, "bättre" val.
Rummet hade blivit gyllene. Allting gnistrade och glimmade. Det var så speciellt. Jag vet att du hade rökt på. Och kanske hade jag det också. Allt var i guld. Och du sa att jag var vacker. Det tyckte inte jag att jag var. Någonstans så tror jag att du verkligen menade det. Att jag är vacker. Mystisk. Udda. Förstår inte hur du slutade älska mig? Kunde jag inte som du, bli utbränd?
Jag får för mig att allt har och att allt hade en mening. Du och jag. I hallen, den där ödesmättade natten, mitt i påsken som andra firade. De som inte har det som vi. Vi kramades och jag var lycklig. Du sa att jag nog är för fin för att vara med ett slödder som du. Min upplevelse av dig var på den tiden inte som att du var ett slödder. I min förvrängda och skadade verklighet var du en ängel, en känslig och vek person. En som liksom dina söner kommit hit för att förändra världen. Göra den till en bättre plats.
Men det var inte allt. Det var som en kvardröjande vind ifrån det 70-tal där vi fick vara unga. Och agera som unga. Det var Rolling Stones, det var Ruby Teusday och As tears go by. Trots att jag blev varnad så ville jag vara med dig. Vad bryr man sig om varningar medan man fortfarande är en godtrogen idiot? Jag kände en kärlek som gavs till mig av Gud. För att jag mot alla odds skulle ge liv åt de som är hans sköraste änglar.
Som sagt... det blev Brittsommar, en sista sommar, en sista stund - att igen försöka vara ung, behålla ungdomen. Den som var glad och livlig. Och rätt så svår. Det var Gary Moore, det var den sommarens hit, eller inte... Over the hills and far away.. Vi var inte Guds bästa barn. Det var blå Smirnoff och öl som var för starka för små flickor. Men vi klarade oss, Vi visste gränserna. Eller hade bara tur. Vi ville leva, ville ha roligt, det var allt. På de som skulle komma efter tänkte vi inte alls.