Den sista godnattsagan

Idag slog knoppen ut. Nu har det hänt! För första gången har en orkidé överlevt hos mig. Och det är för att Jesper sköter om den, det gör nämligen inte jag. Bara ställde undan den i hans rum. Berättar för de som var med och skickade denna planta till mig i december 2017 då Jesper lämnade oss så tragiskt. <3

I söndags var jag på seans. Jag har aldrig varit på seans förut och det var inga kända medium, men jag är med på deras kurser så jag åkte dit med en vän och hennes dotter. Medierna beskrev personligheter på andar som var närvarande i rummet. Jag förväntade mig att Jesper eller mamma skulle ploppa fram såklart. Jesper som alltid syntes och hördes mest, inga problem med att föra sin egen talan. Så beskrev mediet: Jag ser en ung man som var blond som barn, men som senare blev mö rkare i håret, han är blek och skör, mediet höll sina händer så de beskrev hårlängden. Hon beskrev min son Anton så hjärtskärande precist att jag blev alldeles varm. Och trots att någon bakom mig också kände igen beskrivningen var både jag och mediet helt på det klara att det var min son Anton som kom. Jag som trodde Jesper skulle komma. Men kan nu känna att det inte var lika viktigt för Jesper som för Anton att komma igenom. Anton var blek och skör, godheten och ljuset i ett nötskal. Han ville säga förlå

Igår fyllde Anton 28 år. Det var torsdag den 12 september. Det var torsdag 12 september 1991 också. Och jag hade fått världens finaste lilla pojke i mina armar. Den tredje sonen. Lyckan var lika total som de andra gångerna jag för första gången fick se mina söner för första gången. Det kommer dagar då man inte vet att barnen är döda, man kan skratta och vara lycklig. Sen ett litet tecken, ett barns sko, ett klädesplagg, ett foto och jag dyker igen, sorgen som är så oerhört svår, aldrigheten, är de döda båda två? Jag kommer aldrig kunna förstå det fullt ut Grattis på din dag, Anton, sa jag igår vid din grav. Vänliga medmänniskor gav dig blommor i mängder. Eller stöttade mig ekonomiskt och möjliggjorde att jag kunde göra din plats extra fin. Mitt hjärta känns varmt. Det finns medkänsla och empati i världen.  Jag hade glömt detta under vårt iskalla krig mot fördomar och myndigheter under så många år. Men det kommer också en dag då jag ska berätta vilka krafter som l

Jesper 2013-09-07 #idagvilljagleva #räddanästa

Samhället/staten/socialtjänsten skrämde livet ur dem. D e gjorde allt för att dölja vad som ska synas på stickan.  De blev mästare på olika kemikalier, molekylernas sammansättning och de vanligaste ingredienserna för egen tillverkning finns att köpa på apotek. D et fanns en tid då inte jag heller förstod detta och önskade nolltolerans.  Men jag började se mig omkring.  När jag var ung blev man inte kriminell om man hade  # cannabis  för eget bruk, d.v.s. innehav av mängder man antogs själv skulle konsumera.  Fler dog av alkoholens verkningar, mest för olyckor de råkade ut för. Men även av alkoholförgiftning.  Om du orkat läsa så här långt kanske du börjar komma till insikt om på vilket sätt våra brukare ska våga säga  # idagvilljagleva  och hur jag tänker kring hur vi kan  # räddanästa  och skydda familjer från den outhärdliga smärta det innebär att förlora ett barn som en gång var lyckligt och hade livslust.  Definitivt avkriminalisera, det är ju kriminaliseringen som

Redan sedan pojkarna var små lovade jag mig själv att inte ta emot råd som kändes fel i mamma-hjärtat. Rätt eller fel vet jag inte ens med facit i hand. Men en sak vet jag bestämt - att jag gjorde det jag själv trodde på. Så jag kan aldrig anklaga mig själv eller ångra mig, mitt samvete är rent för jag gjorde det jag trodde på. Inte vad andra trodde på. Jag lärde mig massor under tiden vi krigade tillsammans, bland annat ödmjukhet och respekt. Acceptans. När Dödens Ängel står vid dörren hjälper inga lås i världen. Gör alltid det som känns rätt i ditt hjärta så kommer du alltid kunna säga: Jag gjorde det jag trodde på och som kändes rätt. 　

Min mamma dog den 12 juni. Kanske inte hör hit, men hon var en mamma som kämpade vid min sida ända tills hon blev dement. Och det blev hon strax innan mina pojkar gick bort. Hon förstod ibland vad som hänt och ibland inte. Min mamma var svårt sjuk med olika sjukdomar varav dubbelsidig inflammatorisk bröstcancer tog hennes liv. Jag satt bredvid, hann inte fram, men hon var fortfarande så varm, började bli kall... Jag la mitt huvud på hennes bröst och det rosslade lite och jag grät. Efter det har jag inte fällt en enda tår. Är jag skadad? Jag tror på en fortsättning. Och att mamma nu är med mina pojkar, med sin familj, med alla djuren hon älskat så mycket. Jag sa till henne att hon inte fick dö precis efter pojkarna. Men när hon låg svårt sjuk och förvirrad på ett äldreboende, sa jag att "nu kan du gå, jag är ok". Pappa höll emot, de har varit ihop sedan 1953, han släppte inte. Men kl 6 morgonen efter jag sagt att hon är fri att gå vad beträffar mig, somnade hon in i stillhet (