Den sista godnattsagan

Jag har börjat förstå innebörden, tänkte först att de är på en resa. Alla behandlingshem osv, de har varit frånvarande ofta. Men nu känner jag att det gått för lång tid och att jag börjar förstå innebörden av död. Död är evig, jag får aldrig mer se dem eller hålla deras händer. Ändå kan jag känna dem så väl och hur ledsna de blir när jag är ledsen. 2018 är ett svart år i mitt liv, ett tomt hål, jag minns inte, det enda jag minns var hur jag grät och plågade mig igenom alla minnen och saker. För att kunna börja läka min själ (som aldrig läker), för att kunna stå stark på mina ben med huvudet högt. För att jag har två äldre söner som också behöver mitt fulla stöd. Och i mina drömmar kommer de ibland. Jag känner och vet att det finns. Bara på ett annat sätt. Jag kan se deras leenden om jag vill, men också deras tårar, övergreppen, kränkningarna, förnedringen, knivskadorna och alla deras tårar.... min lilla tröst som jag tappert klamrar mig fast vid: ingen kan skada dem nu mer <3

Igår såg jag ett så starkt lysande stjärnfall så jag måste ta en extra sväng med bilen och kolla om det börjat brinna någonstans. Men jag såg inget och jag tänkte på, att man får önska något när en bit stjärna faller. Sen tänkte jag att det jag önskar mig går inte uppfylla, inte på något sätt (få tillbaka mina två yngsta söner). Inatt vaknade jag av att någon ropade mitt namn, en röst som verkade så bekant. Jag vaknade till och hörde att det var Jespers röst. Och av att jag sa: Jesper, vad vill du? Sedan vaknade jag upp och borta var Jesper. Det kändes nästan övernaturligt. (lånad bild)

Som att leva i ett vacum var det första året, fattade ingenting, är de borta båda två? Alltför ofattbart var det. Varje steg jag tog och varje andetag jag drog hörde jag de ofattbara orden - Jesper är död, Anton är död, mina yngsta två söner, vi som kämpat och krigat var borta. Det fanns trots allt en morgondag, en dag av acceptans, en dag av tröst och tillit över att de lever i mitt hjärta. De är en del av mig och kan alltså inte dö förrän jag själv dör. Jag kan nu le åt deras små speciella personlighetsdrag. På senare tid är det Anton som kommit igenom och det känns någonstans bra. Ibland känner jag deras händer i mina, Antons lite smalare hand i min vänstra hand, Jespers mer kraftfull i min högra hand. Det finns ingen död, bara ett dimensionsskifte. Jag hoppas att fler hittar tröst i något som känns bra och trovärdigt för dem. Jag har överlevt det jag trodde skulle döda mig. Jag har liv, jag har kraft, jag har krigat för dem och för mig själv. #idagvilljagleva

Vet inte hur mycket böter mina pojkar har blivit skyldiga staten och dessutom skulle de betala till brottsofferfonden.  Varför det?  Vilka offer?  Talar här nu om "ringa narkotikabrott" som är en dom man får om man lämnar positivt urinprov vid provtagning.  Jag personligen anser att det är kränkande.  Och dessutom farligt. Då det skapar ångest, risk för suicid, samt sökande efter lugnande opioider i tungt kriminella kretsar.  :(  Nu är de döda. Och fria från rädslan.  Här sitter jag och kämpar vidare med deras krig.  Deras är över och jag lämnad i fruktansvärd sorg.  Så här sa Jesper till mig flera gånger:  "Det känns som att leva med en pistolpipa mot tinningen varje dag" Avkriminalisera eget bruk omgående för att  # räddanästa  och  # idagvilljagleva   <3

Ibland har jag tänkt att det är Gud som fått nog, ser som i en dimma genom tårarna hur Gud tar upp min son från det kalla köksgolvet i stödboendet och säger: Nu räcker det mitt barn.. <3

https://www.youtube.com/watch?v=OAp7nF3gpyI

Sista gången jag såg Jesper kramades vi utanför mitt hem, medan personal från stödboendet väntade. Jag vill inte släppa. "Vi ska ta väl hand om honom" sa mannen i bilen". Så hoppade Jesper in i bilen, vände sig om, log, vinkade, verkade hoppfull om en ny början. Ett vackert slut, ett riktigt farväl. Tänkte bara inte att det skulle vara det sista farvälet  :(