Den sista godnattsagan

https://www.youtube.com/watch?v=OAp7nF3gpyI

Sista gången jag såg Jesper kramades vi utanför mitt hem, medan personal från stödboendet väntade. Jag vill inte släppa. "Vi ska ta väl hand om honom" sa mannen i bilen". Så hoppade Jesper in i bilen, vände sig om, log, vinkade, verkade hoppfull om en ny början. Ett vackert slut, ett riktigt farväl. Tänkte bara inte att det skulle vara det sista farvälet  :(

Jag tål ingenting och tänker att folk borde veta att mina barn precis har dött, men det är ju ett år sen. Men idag för ett år sedan var sista gången jag hörde något från min näst yngsta son. Imorgon är hans dödsdag. Det är de svåraste dagarna av alla, för jag ser hela tiden en enda syn framför mig och det är polisbilen som parkerar utanför mitt köksfönster och den synen kommer jag nog aldrig sluta gråta över. Och även om det är nästa barn imorgon så ser jag den första polisbilen om och om igen. Allt det som jag föreställt mig i många år och undrat över hur jag skulle reagera Trodde verkligen inte att jag skulle överleva att förlora dessa två. Men jag är kvar. Vissa dagar är inte lika smärtsamma, men det är extra jobbigt nu. 5 december 2017 och 12 januari 2018, datum som ska följa mig tills jag dör. Sen vet jag inget mer vad som händer. Och så har gravskyltarna kommit idag 　 , har inte satt upp dem, men har varit på kyrkogården och tänt marshaller. Och jag tyckt

Jag är i "mellantiden" och mår inte så bra av det. Jag tål inte så mycket som förr. Blir lätt arg, irriterad eller ledsen. Mina närmaste vänner försöker ha överseende med mig. Men jag förstår att det är lätt att glömma vad som hänt när ett helt år snart har gått. Även om det för mig känns som igår - tiden mellan det konstiga samtalet med sjukhuset och synen av polisbilen som parkerade utanför mitt köksfönster. Den 5 december 2017 dog min yngsta son Jesper och den 12 januari 2 018 dog hans storebror. Jag tror att den här mellantiden alltid kommer att vara en sorgetid för mig. Helgerna som kommer, jul och nyår. Och speciellt Jesper var alltid mycket noga med att få vara med familjen i jultider. Vi hade traditioner, men jag vet inte hur det blir i framtiden. Det ena efter det andra har hänt i vår familj, sen den tiden vi var tillsammans allihop. Barnens farfar dog, farmor blev ledsen och orkade inte som förr, en ung faster dog nästan samtidigt i cancer, min egen mor dement

En liten stund i taget, först kanske bara några sekunder, sen några minuter, sen kanske en hel timme - orkar jag vara den jag var och brinna för att bekämpa orättvisor.  Sen faller jag igen, in i min blottlagda, söndertrasade själ. Den som så gärna vill bli förstådd, men mer ofta betraktad som "konstig".  Men jag känner långt inom mig att jag blir lite starkare för varje steg jag tar.  Precis som min sorg som blir starkare, när andra tror den blir svagare. Jag ska skärpa mig och resa mig och leva för att j a g är viktig.  Men för mig är det inte jag som är viktig ens om andra väljer att tycka så.  För mig är det enda viktiga att hjälpa till att försöka  # räddanästa . Min själ gnistrar, glöder och blöder i mitt djupaste mörker. Men jag vet - en dag brinner det en öppen låga där igen.  Eller tre  <3   <3   <3  . Eller tre gånger tre.

Saknaden blir större när tiden går och jag inte får se dem, prata med dem, krama dem.  Men ibland när jag ser det som händer i de kretsar mina barn levde, fylls jag av en märklig frid. Och jag kan vila i mig själv för att inget mer kan skada dem. Och jag tror de är lyckliga där de är.  Men allt sånt känns som en skör tråd som när som helst kan brista, att jag tappar tron och förstår att de är döda och då kommer den värsta känslan av vemod och sorg -  den som heter aldrigheten.

Jag brukar kalla mig realist. I hela mitt liv har jag haft en längtan att skriva. Jag kan inte prata. Människor anser ju att jag kan det.  Men bara för att det kommer ord och ljud så är ju inte det identiskt med att vara kapabel att uttrycka sig. Jag menar som att få fram sitt budskap, bli förstådd och tagen på allvar. När jag uttrycker mig i skrift är det ingen garanti för att jag ska bli förstådd.  Men det går oftast lite bättre. Jag förhastar mig inte längre. Istället försöker jag att tänka efter.    Ofta så får jag fråga någon som jag känner väl.  Om det jag har skrivit kommer att uppfattas som sårande, kränkande, taktlöst. Eller på något annat vis missförstås.   Jag menar aldrig något illa. Men folk blir arga och känner sig angripna.  Även de som känner mig väl som min egen familj och släktingar. Vänner har jag nog inga.  Jag har försökt. Och misslyckats. Och gett upp till sist.  Att ha relationer fungerar inte i mitt liv uppenbarligen.  Och