Den sista godnattsagan

Saknaden blir större när tiden går och jag inte får se dem, prata med dem, krama dem.  Men ibland när jag ser det som händer i de kretsar mina barn levde, fylls jag av en märklig frid. Och jag kan vila i mig själv för att inget mer kan skada dem. Och jag tror de är lyckliga där de är.  Men allt sånt känns som en skör tråd som när som helst kan brista, att jag tappar tron och förstår att de är döda och då kommer den värsta känslan av vemod och sorg -  den som heter aldrigheten.

Jag brukar kalla mig realist. I hela mitt liv har jag haft en längtan att skriva. Jag kan inte prata. Människor anser ju att jag kan det.  Men bara för att det kommer ord och ljud så är ju inte det identiskt med att vara kapabel att uttrycka sig. Jag menar som att få fram sitt budskap, bli förstådd och tagen på allvar. När jag uttrycker mig i skrift är det ingen garanti för att jag ska bli förstådd.  Men det går oftast lite bättre. Jag förhastar mig inte längre. Istället försöker jag att tänka efter.    Ofta så får jag fråga någon som jag känner väl.  Om det jag har skrivit kommer att uppfattas som sårande, kränkande, taktlöst. Eller på något annat vis missförstås.   Jag menar aldrig något illa. Men folk blir arga och känner sig angripna.  Även de som känner mig väl som min egen familj och släktingar. Vänner har jag nog inga.  Jag har försökt. Och misslyckats. Och gett upp till sist.  Att ha relationer fungerar inte i mitt liv uppenbarligen.  Och

Som förr blir det aldrig mer, en mor som förlorat sitt barn har förändrats, sorgen, så djup och fruktansvärd, den som bara en änglaförälder kan veta om. Vår största fasa blev verklighet. Det vi varit så oroliga för sen de föddes till detta smärtsamma liv. Vila i frid alla vackra änglar  <3

Jag börjar må sämre. Jag har en hemsk ångest inom mig. Och jag tror att sanningen sakta börjar gå upp för mig. Först var det som om de var på en resa eller på ytterligare ett behandlingshem. Men tiden går och snart är det ett år sen de gick bort så tragiskt. Jag känner det ibland ohanterbart att leva. Omgivningen kan inte förstå smärtan och ångesten. Jag får mentala bilder, Jesper som ruttnat i sin grav, eller har han redan ruttnat bort? Hur lång tid tar det? Och Anton, vackra underbara, hur hans kropp skjutsades in i kremeringsugnen,,, jag ser allt för min inre syn. Hur ska jag orka vidare egentligen. Jag spelar en roll hela tiden, försöker vara vanlig och glad för min omgivnings skull. Men jag är ensam i min omgivning. En ensamhet som är svår att förklara.

Jag undrar om det någonsin ska komma en dag, då jag inte ägnat en tanke åt det hemska som hänt mig.  Tvivlar... blir mer och mer ledsen.  Hela tiden, varje andetag, varje sekund, varje vaken timme, i drömmarnas värld...  Börjar undra hur jag ska komma vidare. Kände mig starkare förut. Tänkte på hur jag fixat allt, begravningar, dödsbud, och allt x 2.  Men min förtvivlan hittar inga utlopp och det känns som om den stannat upp inom mig och som om den äter min själ och mitt hjärta.  Jesper dog 5 december, Anton dog 12 januari. Om folk bara hade lyssnat hade de kanske levt en stund till 

För längesen,,,, Du stod på balkongräcket och uttryckte att jag inte anade vad du var i stånd till att ta dig till. Och min enda sjuka tanke var att då dig bort därifrån innan polisen kom-. Jag vågade inte gå fram till dig, för jag tror du hade hoppat då. Det är asfalt under balkongen. Jag var rädd, riktigt rädd för första gången med dig. Min älskling, du var så skör. Och så oskyldig. Ett offer för andras synder. Maktlösheten närmade sig mer och mer. Och det svarta, tunga, ilande, föll över mitt nyss så lyckliga liv. Det var den dagen som jag började gråta tror jag. Alltså gråta oavbrutet, dygnet runt, som någon slags sjukdom man inte kan stoppa. En otröstlig gråt från hjärtat och själen, omöjlig att beskriva för den som inte upplevt samma. Sen... på din begravning, grät jag inte. Jag var som bedövad. Åtta år efter balkonghändelsen, hade mina tårar möjligen tagit slut. Men en månad senare, när din bror begrovs, då grät jag när Mio min Mio spelades upp. Och

Varje stund, varje ögonblick fanns rädslan framför oss. Rädslan för det ofattbara, varje förälders största fasa - våra barns död. De som föddes så fulla av liv och som blev så misshandlade av samhället.