Vi startade bröderna Åhlins minnesfond för stöd och hjälp åt familjer som drabbas av dessa ofattbara förluster. Allt redovisas. https://zohero.com/fundraisers/memorial/
Inlägg
Mona Irma Dahlgren Alldeles nyss Tycker sorgen ändrar skepnad. Ibland är jag precis som vanligt. Men ibland kommer sanningen ifatt mig. De är inte bortresta eller på behandlingshem. Jesper ruttnar just nu i sin kista. Och Anton har blivit uppeldad. Ja, ibland känner jag det så krasst :( . Mina fina pojkar, vackra , underbara och begåvade barn, för sköra för verkligheten vi tvingas leva i. Önskar ofta att jag var i himlen med dem. Inget jag kan säga inför min familj. Jag blir jättearg ibland på de som tror att jag är som vanligt igen. S k a vara som vanligt igen, eftersom en viss tid har passerat och jag har "kommit över det". Dina ögon kan tindra dina läppar kan le, men sorgen i mitt hjärta kan ingen se...
De är bara på en lång resa, på ett sätt förstår jag att det har hänt,,, gravar, bouppteckningar osv. Det är hjärnans sätt. I mitt hjärta finns mina änglabarn för evigt, Jag känner att de pratar med mig från andra sidan, säger saker som bara de kan veta om. Älskar dem för alltid och lever vidare för att jag tror på alltings mening. Hur groteskt det än må låta. Det är för grymt att ta in, jag har hittat mitt sätt. Vi reagerar alla olika i sorg och saknad. Men jag hoppas att alla sörjande mammor och pappor finner någon tröst , på något sätt.. man får vara glad ibland också, man får skratta åt gamla familjeskämt. Man f å r starta ett nytt liv. Våra drogberoende barn var helt enkelt för sköra för den här världen. Jag kommer att hitta en mening. Varför de offrades. Det vet jag!
Jag minns hur fruktansvärt trött jag var och hur lättad jag var när pojkarna var på LVU/LVM, egoistiskt av mig kändes det som. Men då kunde jag äntligen slappna av och bara sova. Egentligen ville jag bara att allt skulle vara normalt igen, och precis det sa min son också - "jag vill att allt bara ska vara som vanligt igen". Tyvärr föder myndigheterna både ångest, oro och trots i tonåringar. Jag tror varken på hot, rädslor eller tvång. Men andra föräldrar kan ha helt andra upplevelser. Socialtjänsten kan man tyvärr inte lita på. Och inte deras SIS-institutioner heller tyvärr. Där flödar knarket och knarket gör deras vistelse mer uthärdlig. Och drogtesterna som leder till att barnen hittar internetdroger i stället, för att de inte syns på stickan. Men kan vara tusen gånger farligare. Dödliga. Medberoende i all ära, i första hand är vi föräldrar och blod är tjockare än vatten. Jag är glad att jag alltid fanns där för mina pojkar. Jag vet inte hur man f
Känner starkt att jag vill dela med mig av en dröm jag drömde inatt. Jag hade en vän en gång i tiden, Peter, han var också i ett missbruk, vi hade känt varandra länge. För en tid sedan fick jag veta att Peter dött av hjärtinfakt på Nässjö centralstation. Han hade "vänner" närvarande, men dessa vänner kan ju inte larma 112 för då är de golare. Hur som helst kom Peter i drömmen och jag stoppade honom och sa: Snälla, berätta hur pojkarna har det. Peter hade bråttom och ville inte prata. Men han berättade att mina pojkar har det bra, men är väldigt upptagna på heltid och att de spelar gitarr tillsammans hela dagarna, att de är fria och inte har tid med mig eller någon andekontakt <3 På fotot Peter med sin dotter och min äldste son, född 1983. En vacker själ som älskade barn men själv var han ett offer.
Jag vill bara säga att trots denna stora dubbelsorg, har det ibland funnits mer smärtsamma stunder medan de levde. Nu är drogdemonen död, ingen kan knivskära Jesper igen , deras krig är över. Och kvar finns jag och håller på att lära mig leva utan dem. Svårt att förklara, men det finns ändå någon slags befrielse i sorgen. Oron för dessa två åt upp mig inifrån. Sorgen var svår även när jag insåg att min fasa blivit verklig. Att båda mina yngsta söner var tunga narkomaner.