Den sista godnattsagan

Jag får beklaga att jag har underlåtit att uppdatera bloggen. Men ibland så hinner livet ifatt en och man vet varken ut eller in.. Saker och ting är som de är. Jag driver min kamp för upprättelse. Men tyvärr inte lika starkt som förr. Livet gör mig så trött. Allt som det för med sig. Anklagelser och skit. Förut så orkade jag försvara mig. Men nu så vete fan om jag orkar något mer alls...

Farfar har gått bort, må han vila i frid.

Jag minns den allra första gången jag träffade Majlis, eller vi gjorde... vi som var rädda, skadade, förföljda, värdelösa och nedtryckta. Allt vi gjorde var att spela våra roller. I våra bekväma stolar på Soc-kontoret. Vi låtsades vara som alla andra, mest jag, de andra misslyckades. Vi kunde inte lita på att någon enda människa ville oss väl. De ville ta våra barn ifrån oss. Det värsta tänkbara. En amputation.

Idag så fick jag lite mer insyn eller ska man säga insikt. Min son och jag pratade om skolan och om socialen. Och jag berättade att många fler är utsatta för förföljelsen. Och fick vet att min son vuxit upp med känslan av att just vår familj var den jagade, som en förbannelse ungefär...Och att han tagit skada av det. Som att vara mindre värd, ett barn från en "dålig" familj. Mamma och pappa som man älskar duger inte. Det gör ont i barnen.

...så förlorar man alla ord, det blir lite som att orden är överflödiga. Det sinnliga har tagit över.

Efter den mörkaste kvällen trodde mamman att ingen mer kväll eller dag eller natt kunde bli lika svart. Och kanske kunde de inte det. För mammor härdas. Ifall de inte går under förstås. Hon tänkte att det kanske inte skulle hända igen. Samma sak som för flera år sedan. Att hon återigen skulle sitta vid sitt bord och vara handlingsförlamad av skräck och förtvivlan. Eller att hon återigen av oro skulle tvingas göra det smärtsamma valet. Ringa efter icke önskvärd hjälp.  Men som ändå är den enda hjälp som kan hjälpa. Den hjälper för att (för dem) är bäbisen bara ännu en narkoman som de plockar upp ur spyorna på den oäkta mattan. Men för den gröna trädmamman är det som att få sitt hjärta och sin själ slitet ut ur bröstet. En del av henne själv. Den smärta han bär på har varit hennes i så många år. Från den stund han var en liten glad, men envis, kille med gyllene lockar. Till en mycket större man med krossade illusioner och långt svart hår. Och kanske snart också med krossa

Det verkar som om hela mitt liv har varit en slags villfarelse och jag vet varken ut eller in just nu. Jag bär på information som är tung att bära. Lögner och svek, förtroenden som har svikits. Jag vet mycket mer än jag vill veta. Och mycket mer än jag antar att vissa vill att jag ska veta. Men jag tror att alla vet ändå att jag vet, jag vet, jag vet , jag vet... tänker den Gröna Trädmamman helt sinnessjukt. Men vem blir inte sinnessjuk av en verklighet som inte längre finns? Ett liv som man trodde fanns men som var en illusion... En dröm om lycka...