Den sista godnattsagan

Idag sökte jag på min telefon på "smhi" och fick upp ett budskap från Jesper istället. Kunde inte hålla mig, det stod att jag inte skulle vara ledsen om han var död för vart han än kommit skulle det vara en bättre plats än här. från 2016 Och att han älskar mig och att jag alltid kommer finnas i hans hjärta Samtidigt var Anton på Piwa. Vilket helvete vi levde i varje dag! Sönerna med sitt beroende och alla tvångsåtgärder. Tvång: Så misslyckat! Jag som deras mor och livräddare: Så misslyckat! Idag bröt jag ihop igen. Jag grämer mig inför Jespers födelsedag den 2 augusti. Han tyckte om födelsedagar. Han ville hinna fylla 23. När Jesper dog 5 december hade han fyllt 24 år.

Jag vill berätta det här för att förklara varför gruppen inte varit så aktiv, hoppas att någon orkar läsa.  Denna text har inte välkomnats överallt, jag kan förstå det, det är smärtsamt. <3  Den 5 december 2017 knackade polisen på min dörr. De hade en präst med sig. Min yngsta son, Jesper, var död. Jesper blev 24 år. Den 12 januari 2018 knackade tre poliser och en präst på min dörr. Min näst yngsta son, Anton, var död. Anton blev 27 år. Jag blev sjukskriven på heltid för posttraumatiskt stressyndrom då jag krigat för mina söners rättigheter under många år. Både Jesper och Anton självmedicinerade med både receptfria och narkotikaklassade preparat. Båda dog i överdoser. Jesper dog strax efter han kommit till ett stödboende i Norrköping. Anton dog strax efter att han kommit tillbaka hem efter en LVM-dom. Anton dog ensam i sin pappas säng. Den 12 juni 2019 avled min åldriga mor av dubbelsidig inflammatorisk bröstcancer. Pappa bröt benet och har tillbringat lång tid på korttidsboende för

Jag läser några rader ur: Jespers bok Kristaller av guld

Allt känns så ytligt, jag undviker min omgivning mer och mer. Jag möts av oförståelse och dåliga skämt som jag inte förstår. Folk får vara som de vill. Men ju längre tiden går efter min stora förlust, desto mer inåtvänd blir jag. En känsla som är svår att beskriva och omöjlig att förstå. H u r kan man prata om oväsentligheter när det finns v i k t i g a saker som att älska och ta hand om varandra medan vi lever? Vissa saker kan bara förstås när poliser och präst bekräftar ens värsta fasa. Ditt barn har dött. Och efter fem veckor upprepas samma händelse. Det är inte andras fel att jag inte orkar med folk längre. Det handlar enbart om mig själv och vad jag väljer att ha för människor omkring mig. Som är ödmjuka, som fortfarande orkar lyssna, som kan hjälpa i läkandet av de sår som egentligen aldrig går att läka. Det blir inte lättar om ni tror det. Det är bara att man obönhörligen tvingas acceptera att man aldrig mer får krama sina döda barn. Jag har också försökt leva och skämta, men f