Inlägg
Har börjat kännas jobbigare för mig nu efter två år. Det det är först nu jag börjar förstå innebörden av begreppet "död". Samtidigt är det som en acceptans som låter mig sörja igen. För den första chockfasen var trots allt den svåraste för mig. Viktigt tror jag är att tänka på att mina barn hade velat se mig leva och göra sådant som är bra för mig, men som jag inte hade ro till förut. Man behöver ta hand om sig själv på alla tänkbara sätt. Det är som en latent sjukdom, rätt som det är brister det igen. Men jag har två barn till att tänka på, vill inte de ska se mig gå ner mig. Vet inte hur jag hade tänkt utan dem. Man kan lära sig hantera det, tillåta sig att sörja hur länge som helst, bara man tar hand om sig själv och har ett nätverk och umgänge utanför hemmet. Samt har insikten om att sorgen och saknaden är för alltid. Det svåraste är nästan att försöka få andra att förstå att det här är ingenting som kan gå över.
Mirakel
Idag slog knoppen ut. Nu har det hänt! För första gången har en orkidé överlevt hos mig. Och det är för att Jesper sköter om den, det gör nämligen inte jag. Bara ställde undan den i hans rum. Berättar för de som var med och skickade denna planta till mig i december 2017 då Jesper lämnade oss så tragiskt. <3
Man griper efter minsta halmstrå av hopp, det här är ett av mina
I söndags var jag på seans. Jag har aldrig varit på seans förut och det var inga kända medium, men jag är med på deras kurser så jag åkte dit med en vän och hennes dotter. Medierna beskrev personligheter på andar som var närvarande i rummet. Jag förväntade mig att Jesper eller mamma skulle ploppa fram såklart. Jesper som alltid syntes och hördes mest, inga problem med att föra sin egen talan. Så beskrev mediet: Jag ser en ung man som var blond som barn, men som senare blev mö rkare i håret, han är blek och skör, mediet höll sina händer så de beskrev hårlängden. Hon beskrev min son Anton så hjärtskärande precist att jag blev alldeles varm. Och trots att någon bakom mig också kände igen beskrivningen var både jag och mediet helt på det klara att det var min son Anton som kom. Jag som trodde Jesper skulle komma. Men kan nu känna att det inte var lika viktigt för Jesper som för Anton att komma igenom. Anton var blek och skör, godheten och ljuset i ett nötskal. Han ville säga förlå
Igår fyllde Anton 28 år. Det var torsdag den 12 september. Det var torsdag 12 september 1991 också. Och jag hade fått världens finaste lilla pojke i mina armar. Den tredje sonen. Lyckan var lika total som de andra gångerna jag för första gången fick se mina söner för första gången. Det kommer dagar då man inte vet att barnen är döda, man kan skratta och vara lycklig. Sen ett litet tecken, ett barns sko, ett klädesplagg, ett foto och jag dyker igen, sorgen som är så oerhört svår, aldrigheten, är de döda båda två? Jag kommer aldrig kunna förstå det fullt ut Grattis på din dag, Anton, sa jag igår vid din grav. Vänliga medmänniskor gav dig blommor i mängder. Eller stöttade mig ekonomiskt och möjliggjorde att jag kunde göra din plats extra fin. Mitt hjärta känns varmt. Det finns medkänsla och empati i världen. Jag hade glömt detta under vårt iskalla krig mot fördomar och myndigheter under så många år. Men det kommer också en dag då jag ska berätta vilka krafter som l
