Den sista godnattsagan

För längesen,,,, Du stod på balkongräcket och uttryckte att jag inte anade vad du var i stånd till att ta dig till. Och min enda sjuka tanke var att då dig bort därifrån innan polisen kom-. Jag vågade inte gå fram till dig, för jag tror du hade hoppat då. Det är asfalt under balkongen. Jag var rädd, riktigt rädd för första gången med dig. Min älskling, du var så skör. Och så oskyldig. Ett offer för andras synder. Maktlösheten närmade sig mer och mer. Och det svarta, tunga, ilande, föll över mitt nyss så lyckliga liv. Det var den dagen som jag började gråta tror jag. Alltså gråta oavbrutet, dygnet runt, som någon slags sjukdom man inte kan stoppa. En otröstlig gråt från hjärtat och själen, omöjlig att beskriva för den som inte upplevt samma. Sen... på din begravning, grät jag inte. Jag var som bedövad. Åtta år efter balkonghändelsen, hade mina tårar möjligen tagit slut. Men en månad senare, när din bror begrovs, då grät jag när Mio min Mio spelades upp. Och

Varje stund, varje ögonblick fanns rädslan framför oss. Rädslan för det ofattbara, varje förälders största fasa - våra barns död. De som föddes så fulla av liv och som blev så misshandlade av samhället.

Våra sista år tillsammans i det här livet, var som ett krig där man varje dag undrade hur utgången av detta skulle bli en gång. Jag hoppades få skriva att vi hade vunnit kriget. Så blev det inte. Istället fick jag skriva om att nu var ditt krig över och att du varit en stark krigare. Men kvar står jag själv i en tomhet jag aldrig ens hade kunnat föreställa mig. Ditt krig är över. Men är mitt? På ett sätt är det över, men jag har ändå förlorat. Det jag önskade mig mest, och den jag älskade som bara en mor kan älska. De. Förlorade.

Jag känner doften av dig och allt annat försvinner. Snälla låt mig drömma samma dröm igen. Den om att du kom hem till mig igen. Att jag en enda liten  ynklig gång fick krama dig som då. Hur du kommer in, som en glad överraskning, genom dörren, som om inget av det ondskefulla hade hänt. En utopi, en hopplös fantasi, en tro och ett hopp... hur ska man annars överleva en förlust som min.

En tanke för ett tag sedan som känns aktuell med tanke på kostnader och sånt: Vi anhöriga till missbrukare ska vara skötare och läkare, men 4000 kr om dygnet får främlingar som tar hand om våra barn. Precis som när vi lämnar våra barn till dagis och andra får betalt för något som vi kunde gjort själva Jag minns när jag hade så jobbigt med Jesper hemma att jag ringde polisen så de skulle hämta honom. Jesper var med på detta. Polisen kom och sa att det enda de kan göra är att köra honom till psykakuten i Jönköping. Men där tog de inte emot honom, varpå polisen ringde till vårt sjukhus här i stan som har två avdelningar för psykiatrivård. Men nej, han hade hotat dem (i sin förtvivlan) sist han var där så han kom inte in där heller. Allt i onödan. Polisen kom tillbaka med honom. För det finns ju alltid ett sista alternativ att ta till. Lämna över till gratisvården! 

För flera år sen. Som en föraning om vad som komma skulle, skrev jag efter att Jesper demolerats av ett tåg.: "Och den vita, främmande rösten sade - kan du gå igenom hans tillhörigheter - medan rösten räckte fram en svart plastsäck. Med min sons tillhörighter. Efter att han blivit överkörd av tåget. Och jag plockade upp kläder, som han bar när tåget demolerade honom.   Blodiga, oljiga och ruttnande kläder. Det luktar surt. Död. Lik. Tårarna började rinna. Känslorna valde att leva sig in i tragedin. Och i känslan av mitt barns förtvivlan. När han lade sig på rälsen för att dö snabbt och effektivt." Men han levde då. Det var ändå så fruktansvärt hemskt. Jag tror. Att inom sig vet en mor om att hennes barn kommer gå före henne till Gud. Jag visste. Jag hade föraningar.

Vi startade bröderna Åhlins minnesfond för stöd och hjälp åt  familjer som drabbas av dessa ofattbara förluster. Allt redovisas. https://zohero.com/fundraisers/memorial/