Den sista godnattsagan

Jag känner doften av dig och allt annat försvinner. Snälla låt mig drömma samma dröm igen. Den om att du kom hem till mig igen. Att jag en enda liten  ynklig gång fick krama dig som då. Hur du kommer in, som en glad överraskning, genom dörren, som om inget av det ondskefulla hade hänt. En utopi, en hopplös fantasi, en tro och ett hopp... hur ska man annars överleva en förlust som min.

En tanke för ett tag sedan som känns aktuell med tanke på kostnader och sånt: Vi anhöriga till missbrukare ska vara skötare och läkare, men 4000 kr om dygnet får främlingar som tar hand om våra barn. Precis som när vi lämnar våra barn till dagis och andra får betalt för något som vi kunde gjort själva Jag minns när jag hade så jobbigt med Jesper hemma att jag ringde polisen så de skulle hämta honom. Jesper var med på detta. Polisen kom och sa att det enda de kan göra är att köra honom till psykakuten i Jönköping. Men där tog de inte emot honom, varpå polisen ringde till vårt sjukhus här i stan som har två avdelningar för psykiatrivård. Men nej, han hade hotat dem (i sin förtvivlan) sist han var där så han kom inte in där heller. Allt i onödan. Polisen kom tillbaka med honom. För det finns ju alltid ett sista alternativ att ta till. Lämna över till gratisvården! 

För flera år sen. Som en föraning om vad som komma skulle, skrev jag efter att Jesper demolerats av ett tåg.: "Och den vita, främmande rösten sade - kan du gå igenom hans tillhörigheter - medan rösten räckte fram en svart plastsäck. Med min sons tillhörighter. Efter att han blivit överkörd av tåget. Och jag plockade upp kläder, som han bar när tåget demolerade honom.   Blodiga, oljiga och ruttnande kläder. Det luktar surt. Död. Lik. Tårarna började rinna. Känslorna valde att leva sig in i tragedin. Och i känslan av mitt barns förtvivlan. När han lade sig på rälsen för att dö snabbt och effektivt." Men han levde då. Det var ändå så fruktansvärt hemskt. Jag tror. Att inom sig vet en mor om att hennes barn kommer gå före henne till Gud. Jag visste. Jag hade föraningar.

Vi startade bröderna Åhlins minnesfond för stöd och hjälp åt  familjer som drabbas av dessa ofattbara förluster. Allt redovisas. https://zohero.com/fundraisers/memorial/

Mona Irma Dahlgren Alldeles nyss Tycker sorgen ändrar skepnad. Ibland är jag precis som vanligt.  Men ibland kommer sanningen ifatt mig.  De är inte bortresta eller på behandlingshem.  Jesper ruttnar just nu i sin kista.  Och Anton har blivit uppeldad.  Ja, ibland känner jag det så krasst   :( .  Mina fina pojkar, vackra , underbara och begåvade barn, för sköra för verkligheten vi tvingas leva i.  Önskar ofta att jag var i himlen med dem.  Inget jag kan säga inför min familj.  Jag blir jättearg ibland på de som tror att jag är som vanligt igen. S k a vara som vanligt igen, eftersom en viss tid har passerat och jag har "kommit över det".  Dina ögon kan tindra dina läppar kan le, men sorgen i mitt hjärta kan ingen se...

De är bara på en lång resa, på ett sätt förstår jag att det har hänt,,, gravar, bouppteckningar osv.  Det är hjärnans sätt.  I mitt hjärta finns mina änglabarn för evigt,  Jag känner att de pratar med mig från andra sidan, säger saker som bara de kan veta om.  Älskar dem för alltid och lever vidare för att jag tror på alltings mening. Hur groteskt det än må låta.  Det är för grymt att ta in, jag har hittat mitt sätt.  Vi reagerar alla olika i sorg och saknad.  Men jag hoppas att alla sörjande mammor och pappor finner någon tröst , på något sätt.. man får vara glad ibland också, man får skratta åt gamla familjeskämt.  Man f å r starta ett nytt liv.  Våra drogberoende barn var helt enkelt för sköra för den här världen. Jag kommer att hitta en mening. Varför de offrades.     Det vet jag!

det knackar på dörren jaså viktigt 0:03 polisen jaså Angående? ;( Anton? Anton Vad har hänt då? Är han död med nu?