Den sista godnattsagan

Jag brukar drömma om dig och Blå huset och även om Henny, Torild, Anna och Ulric. det finns mycket dolt under ytan, hur orolig och rädd jag var. Jag var så kär, men så rädd också, inatt drömde jag något hemskt som jag inte hade velat drömma om oss, men samtidigt fann jag en lättnad i att jag inget kunde känna mer. Hade det hänt då hade jag sneglat på rakbladen i badrumsskåpet. Det var som att jag gjorde nästan allt för att du skulle älska mig mest, men rädslan för att inte duga när man älskar så mycket, gjorde mig sinnessjuk till slut, har funderat mycket på dessa drömmar om oss och Blå huset i massa olika versioner.- så försöker tolka. Och nu känns det lite som - om jag inte var den bästa skulle du ta någon annan. (lite som Jespers tankegångar, kan man inte vara bäst kan allt gå åt helvete) A ntar att all text är resultatet av min utmattade hjärnas bilder och hallucinationer mellan det blå och det svarta och massa gammalt som aktiveras. Varför gjorde vi som vi gjorde? Nu li

Jag älskar dig mer än livet. Jag kommer alltid finnas här för dig. Så länge jag står på benen ska jag stötta dig i dina egna beslut. Såvida inte dina beslut betyder att du skadar dig själv. Du söker lindring , jag vet det. Men en kommer till vägs ände en dag. Att se sitt barn lida gör nog mer ont än någonting annat. Jag hade så mycket hopp när du kom hem och skulle bo hos mig. Jag ville så mycket. Trodde för mycket, blundade, ville inte se sanningen i vitögat. Jag sa att du fick bo här hos mig, trots att socialtjänsten ansåg att jag skulle neka dig det. Men jag sa som det var då - "jag kan inte". Men tillslut måste man tydligen inse att en inte är ett oavlönat behandlingshem. Att en inte har kompetensen, medicinerna, pengarna, möjligheterna. Som "de andra har". Jag har så dåligt samvete för din skull. Du fick växa upp hos en narkoman. Jag var rädd för att socialen skulle placera dig i familjehem för att jag inte kunde hindra att du gick hem till din pappa

Jag kan tänka mig att du har känt dig övergiven och avvisad när jag inte har orkat mer. Det är en smärta som skär i mitt hjärta. Varenda dag. En smärta att förtränga för att försöka överleva. Att se och våga känna smärtan är ett steg framåt. Att sluta tillbakavisa, tro att man varit den ulitmata övermamman. Att sakta komma till insikten - kärlek räcker inte.

Det är märkligt hur man så sakta slipas mot livet. Man = jag. Kanske det inte är samma för alla. En del personer orkar inte. Andra orkar vidare. Frågan är hur dessa andra egentligen orkar vidare. När det som en gång i tiden var ens största rädslor kommer ikapp en och man tvingas se dem i vitögat, då händer det något i psyket. Det är som en insikt - det är ingen idé att försöka smita, fly eller sopa saker och ting under mattan. Ingen idé att sticka huvudet i sanden och låtsas att världen utanför inte existerar. Jag frågar mig idag - Vad är det som är styrka? Vad är styrkans sanna jag? För min egen del är det som om styrkan finns i att kunna stänga sig inne i sitt skal. Lite som strutsen, men ändå  inte. Att man slutar känna. Att tårar fryser till is och hjärtat stillar sina hetsiga slag. Vilket inte alltid fungerar. Inte när katastrofen knackar på ens dörr. Då fungerar det inte längre. Då förlöses all gårdagens smärta i ett och samma primalskrik. Men för att få vardagen att

Jag är en känslomässig katastrof som har fått mina egna barn att uppleva sig som ignorerade. Fast jag älskat dem mest av allt. Hur kan det vara så? Asperger?

Mammor är magiska, mammor är telepatiska och telempatiska. Mammor är allt som behövs de första månaderna i ett barns liv. Mammorna är de som ifrån sin kropp delar ett nytt liv. Med all den smärta som det innebär. När de till sist är förbrukade och utan magin. Jag är glad att jag har fått förmånen att vara en mamma. Trots all smärta. Som sagt. Men också med all den obeskrivbara glädjen och stoltheten. Att ha skapat.

Jag börjar släppa tanken på att få ihop allt som händer till en sammanhängande text, t.ex. i bokformat. Kanske jag bara skulle skriva "dagbok" i denna blogg? Det skulle väl bli nog så intressant. Ja, jag ville väl inte ha ett tråkigt liv. Så mitt liv har varit händelserikt. Jag skyller inte ifrån mig på någon annan egentligen. Jag gjorde ju mina egna val. Och andra gjorde sina. Men på alltings mening kommer jag aldrig att sluta tro. Att allting har en mening är den tro som mest av allt har hjälpt mig.