Ännu en sorglig dag, svarta nätter, tio miljoner tårar igen.
Jag älskar dig mer än livet. Jag kommer alltid finnas här för dig. Så länge jag står på benen ska jag stötta dig i dina egna beslut. Såvida inte dina beslut betyder att du skadar dig själv. Du söker lindring , jag vet det. Men en kommer till vägs ände en dag. Att se sitt barn lida gör nog mer ont än någonting annat. Jag hade så mycket hopp när du kom hem och skulle bo hos mig. Jag ville så mycket. Trodde för mycket, blundade, ville inte se sanningen i vitögat. Jag sa att du fick bo här hos mig, trots att socialtjänsten ansåg att jag skulle neka dig det. Men jag sa som det var då - "jag kan inte". Men tillslut måste man tydligen inse att en inte är ett oavlönat behandlingshem. Att en inte har kompetensen, medicinerna, pengarna, möjligheterna. Som "de andra har". Jag har så dåligt samvete för din skull. Du fick växa upp hos en narkoman. Jag var rädd för att socialen skulle placera dig i familjehem för att jag inte kunde hindra att du gick hem till din pappa