Den sista godnattsagan

Jag börjar släppa tanken på att få ihop allt som händer till en sammanhängande text, t.ex. i bokformat. Kanske jag bara skulle skriva "dagbok" i denna blogg? Det skulle väl bli nog så intressant. Ja, jag ville väl inte ha ett tråkigt liv. Så mitt liv har varit händelserikt. Jag skyller inte ifrån mig på någon annan egentligen. Jag gjorde ju mina egna val. Och andra gjorde sina. Men på alltings mening kommer jag aldrig att sluta tro. Att allting har en mening är den tro som mest av allt har hjälpt mig.

Farfar har dött. Farfar dog den 23 september och vi ska gå på begravning. Begravning är en mänsklig rättighet. Ja inte just begravning, men att komma till sin anhörigs begravning. Även om man är på ett hem.

Jag får beklaga att jag har underlåtit att uppdatera bloggen. Men ibland så hinner livet ifatt en och man vet varken ut eller in.. Saker och ting är som de är. Jag driver min kamp för upprättelse. Men tyvärr inte lika starkt som förr. Livet gör mig så trött. Allt som det för med sig. Anklagelser och skit. Förut så orkade jag försvara mig. Men nu så vete fan om jag orkar något mer alls...

Farfar har gått bort, må han vila i frid.

Jag minns den allra första gången jag träffade Majlis, eller vi gjorde... vi som var rädda, skadade, förföljda, värdelösa och nedtryckta. Allt vi gjorde var att spela våra roller. I våra bekväma stolar på Soc-kontoret. Vi låtsades vara som alla andra, mest jag, de andra misslyckades. Vi kunde inte lita på att någon enda människa ville oss väl. De ville ta våra barn ifrån oss. Det värsta tänkbara. En amputation.

Idag så fick jag lite mer insyn eller ska man säga insikt. Min son och jag pratade om skolan och om socialen. Och jag berättade att många fler är utsatta för förföljelsen. Och fick vet att min son vuxit upp med känslan av att just vår familj var den jagade, som en förbannelse ungefär...Och att han tagit skada av det. Som att vara mindre värd, ett barn från en "dålig" familj. Mamma och pappa som man älskar duger inte. Det gör ont i barnen.

...så förlorar man alla ord, det blir lite som att orden är överflödiga. Det sinnliga har tagit över.