Den sista godnattsagan

Jag är rädd för dig, jag är rädd om dig, jag är rädd för hur du ska få det och för hur du har det. När jag vill väl, när jag försöker, då blir du arg, du säger att jag är elak och oförstående. Det du säger krossar mitt hjärta. Jag har ju aldrig känt en kärlek som den här. Den här kärleken har lärt mig att avvakta, att backa min kärlek, att tänka innan det talas. Även om jag själv anser att de ord jag har och som jag vill dela med mig till dig... mitt livs smärtsamma erfarenheter, som jag önskar att du skulle ha fått slippa... slapp du inte alls, lyssnade gjorde du inte heller. Liksom jag själv vägrade lyssna.

.. vad gör det? Jag älskar er mer än livet och jag skulle gå genom eld för er. Det är kanske en moders lott. För många ord och många upplevelser och händelser skulle ha dödat vilken platonisk kärlek som helst. Men den kärlek jag känner för er, den är odödlig, den har inget slut. Oavsett vad ni gör emot mig, vad ni kallar mig för hemskheter när ni är arga... Jag har aldrig känt en kärlek som är som den här. Ni är vuxna nu. Jag kommer att finnas tills jag dör. Jag kräver ingenting ifrån er. Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder (Matteus 19:5) För den andra kärleken. Man ska släppa taget. Jag vet. Jag förstår.

...kan vara fysisk och psykisk. Man kan resa till Tyskland och man kan resa inuti sig själv. För mig har det varit en smärtsam resa. Jag förlorade ett barn. Men till skillnad från de barn som dör och går vidare över regnbågsbron, så har jag och mitt barn fått en till chans. Jag är oerhört tacksam inför det faktum att jag ska få försöka igen. Att jag får en ny chans. Att försöka göra allting bättre och på ett annat sätt. Och all den kunskap och visdom som har kommit mig till mig i allt det svåra - förstår jag nu hur jag ska använda.

Det ena ögat är sjukt och kan inte se, det högra ögat sneglar dock åt höger. Det ser resväskan på hjul som har inköpts för att pojken måste tas från sitt hem. Och minnet av den fullpackade väskan på pojkrummets golv. Och pojken själv. Som bara låg där på madrassen - tystnad. Sorg. Tomhet.

Men vi tror och tänker att de är våra, vi räknar med dem. Men vi vuxna behöver förstå att barnens syfte och mål kanske inte är detsamma som vårt eget. En dag är det dags att släppa taget och låta dem gå... även om deras väg inte är den som vi en gång hade tänkt oss... Sorgen är ok tycker jag, det gör ont när knoppar brister. Och när de som en gång var ens barn, som satte all sin tillit till oss, just blev flygfärdiga. Och de flög...

Jag kommer in till dig för att jag känner en oro. Du ligger med den varma jackan på dig. En onaturlig ställning i sängen. Jag är din mamma som älskar dig mer än mitt liv och jag blir rädd. Jag lägger min hand på din panna och stryker bort ditt långa svarta hår från ditt ansikte. Det hår som nyss var ljust och lockigt... och som jag kunde borra in min näsa i. Och somna lugnt. Inga nätter har varit lugna och doftande som då.. Din panna är varm och svettig. Min hand blir blöt. Jag tänker att du har tagit någon drog som skadar dig, som tar dig bort ifrån mig... och ifrån det som jag trodde skulle kunna vara för alltid.

Min vackra, varma, ljuslockiga prins, mitt barn, en del av min kropp.. Du kunde nog inte uttrycka hur pressad du var. Jag är hemskt ledsen för det. Jag minns när du låg i min säng, som var alldeles för smal, efter att tre äldre bröder vuxit upp och lärt sig somna i sina ensamma sängar. Medan vi trodde att allt är här och nu. Och därför inte kunde uppskatta värmen, kärleken, doften, underbarheten... dina ljusa vackra lockar, min näsa i din nacke... Mitt barn, min lille, min yngsta