Den sista godnattsagan

...kan vara fysisk och psykisk. Man kan resa till Tyskland och man kan resa inuti sig själv. För mig har det varit en smärtsam resa. Jag förlorade ett barn. Men till skillnad från de barn som dör och går vidare över regnbågsbron, så har jag och mitt barn fått en till chans. Jag är oerhört tacksam inför det faktum att jag ska få försöka igen. Att jag får en ny chans. Att försöka göra allting bättre och på ett annat sätt. Och all den kunskap och visdom som har kommit mig till mig i allt det svåra - förstår jag nu hur jag ska använda.

Det ena ögat är sjukt och kan inte se, det högra ögat sneglar dock åt höger. Det ser resväskan på hjul som har inköpts för att pojken måste tas från sitt hem. Och minnet av den fullpackade väskan på pojkrummets golv. Och pojken själv. Som bara låg där på madrassen - tystnad. Sorg. Tomhet.

Men vi tror och tänker att de är våra, vi räknar med dem. Men vi vuxna behöver förstå att barnens syfte och mål kanske inte är detsamma som vårt eget. En dag är det dags att släppa taget och låta dem gå... även om deras väg inte är den som vi en gång hade tänkt oss... Sorgen är ok tycker jag, det gör ont när knoppar brister. Och när de som en gång var ens barn, som satte all sin tillit till oss, just blev flygfärdiga. Och de flög...

Jag kommer in till dig för att jag känner en oro. Du ligger med den varma jackan på dig. En onaturlig ställning i sängen. Jag är din mamma som älskar dig mer än mitt liv och jag blir rädd. Jag lägger min hand på din panna och stryker bort ditt långa svarta hår från ditt ansikte. Det hår som nyss var ljust och lockigt... och som jag kunde borra in min näsa i. Och somna lugnt. Inga nätter har varit lugna och doftande som då.. Din panna är varm och svettig. Min hand blir blöt. Jag tänker att du har tagit någon drog som skadar dig, som tar dig bort ifrån mig... och ifrån det som jag trodde skulle kunna vara för alltid.

Min vackra, varma, ljuslockiga prins, mitt barn, en del av min kropp.. Du kunde nog inte uttrycka hur pressad du var. Jag är hemskt ledsen för det. Jag minns när du låg i min säng, som var alldeles för smal, efter att tre äldre bröder vuxit upp och lärt sig somna i sina ensamma sängar. Medan vi trodde att allt är här och nu. Och därför inte kunde uppskatta värmen, kärleken, doften, underbarheten... dina ljusa vackra lockar, min näsa i din nacke... Mitt barn, min lille, min yngsta

Hur kommer det sig att de onda människorna (som jag inte vill tro finns), håller sig bland försvarslösa barn? Kan det vara ett sätt att utöva makt? Ett barn är mycket lätt att trycka ner, mycket lätt för den onda människan att tillintetgöra det självförtroende barnet hade med sig hemifrån... Man kan undra hur de mår egentligen. De onda och illasinnade... Medan barnen förvandlas till vuxna personer - kan man undra om myndigheter blir mer ödmjuka? När de har haft barnen på behandlingshem i, som det känns, en hel evighet.. och när de inte heller har lyckats med det som vi föräldrar anklagades för att inte klara av :(. Nu ska jag sluta skriva för idag tror jag, jag börjar bara må dåligt av allt ..

Man kan vara ett litet barn. Och man kan vara en vuxen. Ett förfluget ord, en oövertänkt handling, kan skapa livslånga sår. Man ska inte tro att man kan vara elak mot ett barn och att det sedan glöms bort. Nej, det man ger ut kommer trefalt tillbaka. Även om de människorna inte förstod den skada de åsamkade en annan själ... så kommer de att få tillbaka den smärta som de gav till det barnet. Och till de barnen som växte upp och är samma barns mamma och pappa. Jag/vi kommer att lista de som ville väl, de som inte ville väl och de som ville väl men på ett sätt som vi inte förstod eller kunde ta till oss. Att möta vänliga själar betyder så mycket när livet är fyllt av problem. Att möta någon förtroendeingivande medan sinnet håller på att brista av allt som behöver komma ut. Illojal är ett märkligt ord.