Den sista godnattsagan

Men vi tror och tänker att de är våra, vi räknar med dem. Men vi vuxna behöver förstå att barnens syfte och mål kanske inte är detsamma som vårt eget. En dag är det dags att släppa taget och låta dem gå... även om deras väg inte är den som vi en gång hade tänkt oss... Sorgen är ok tycker jag, det gör ont när knoppar brister. Och när de som en gång var ens barn, som satte all sin tillit till oss, just blev flygfärdiga. Och de flög...

Jag kommer in till dig för att jag känner en oro. Du ligger med den varma jackan på dig. En onaturlig ställning i sängen. Jag är din mamma som älskar dig mer än mitt liv och jag blir rädd. Jag lägger min hand på din panna och stryker bort ditt långa svarta hår från ditt ansikte. Det hår som nyss var ljust och lockigt... och som jag kunde borra in min näsa i. Och somna lugnt. Inga nätter har varit lugna och doftande som då.. Din panna är varm och svettig. Min hand blir blöt. Jag tänker att du har tagit någon drog som skadar dig, som tar dig bort ifrån mig... och ifrån det som jag trodde skulle kunna vara för alltid.

Min vackra, varma, ljuslockiga prins, mitt barn, en del av min kropp.. Du kunde nog inte uttrycka hur pressad du var. Jag är hemskt ledsen för det. Jag minns när du låg i min säng, som var alldeles för smal, efter att tre äldre bröder vuxit upp och lärt sig somna i sina ensamma sängar. Medan vi trodde att allt är här och nu. Och därför inte kunde uppskatta värmen, kärleken, doften, underbarheten... dina ljusa vackra lockar, min näsa i din nacke... Mitt barn, min lille, min yngsta

Hur kommer det sig att de onda människorna (som jag inte vill tro finns), håller sig bland försvarslösa barn? Kan det vara ett sätt att utöva makt? Ett barn är mycket lätt att trycka ner, mycket lätt för den onda människan att tillintetgöra det självförtroende barnet hade med sig hemifrån... Man kan undra hur de mår egentligen. De onda och illasinnade... Medan barnen förvandlas till vuxna personer - kan man undra om myndigheter blir mer ödmjuka? När de har haft barnen på behandlingshem i, som det känns, en hel evighet.. och när de inte heller har lyckats med det som vi föräldrar anklagades för att inte klara av :(. Nu ska jag sluta skriva för idag tror jag, jag börjar bara må dåligt av allt ..

Man kan vara ett litet barn. Och man kan vara en vuxen. Ett förfluget ord, en oövertänkt handling, kan skapa livslånga sår. Man ska inte tro att man kan vara elak mot ett barn och att det sedan glöms bort. Nej, det man ger ut kommer trefalt tillbaka. Även om de människorna inte förstod den skada de åsamkade en annan själ... så kommer de att få tillbaka den smärta som de gav till det barnet. Och till de barnen som växte upp och är samma barns mamma och pappa. Jag/vi kommer att lista de som ville väl, de som inte ville väl och de som ville väl men på ett sätt som vi inte förstod eller kunde ta till oss. Att möta vänliga själar betyder så mycket när livet är fyllt av problem. Att möta någon förtroendeingivande medan sinnet håller på att brista av allt som behöver komma ut. Illojal är ett märkligt ord.

Det jag har skapat och det som har kommit ut ifrån min kropp som en del av mig och som en del av er far... kan aldrig vara fel, eller i onödan. Jag är så stolt över er, ni är bäst och så annorlunda, klokare.. Ni bär på en visdom jag inte trodde fanns. Att få göra denna smärtsamma resa tillsammans med er, det är jag tacksam över. Jag känner mig utvald. Det är kanske ett försvar, men det fungerar , i sådana fall, mycket bra. Jag älskar er, ni är världsbäst.

Nej, jag tror inte på onda eller goda människor. Jag tror att människor bara är. Ett intressant fenomen är: Desto äldre ni pojkar har blivit, desto mer "goda", medgörliga och inlyssnande tycks andra människor bli/vara. Ingen av oss i den här utsatta familjen kommer att glömma - vare sig de som gjorde allting värre.. eller de som försökte göra allting bättre.