Den sista godnattsagan

Det jag har skapat och det som har kommit ut ifrån min kropp som en del av mig och som en del av er far... kan aldrig vara fel, eller i onödan. Jag är så stolt över er, ni är bäst och så annorlunda, klokare.. Ni bär på en visdom jag inte trodde fanns. Att få göra denna smärtsamma resa tillsammans med er, det är jag tacksam över. Jag känner mig utvald. Det är kanske ett försvar, men det fungerar , i sådana fall, mycket bra. Jag älskar er, ni är världsbäst.

Nej, jag tror inte på onda eller goda människor. Jag tror att människor bara är. Ett intressant fenomen är: Desto äldre ni pojkar har blivit, desto mer "goda", medgörliga och inlyssnande tycks andra människor bli/vara. Ingen av oss i den här utsatta familjen kommer att glömma - vare sig de som gjorde allting värre.. eller de som försökte göra allting bättre.

...under den tid som du lille, var utsatt för samhällets påtryckningar. Jag hade hoppats att du ,som du var innan, på något sätt igen kunde komma tillbaka. Men, det är ju tidens gång också. Att man förändras. Och speciellt då man är ung. Vid din sida har jag stått i ur och skur. Mer eller mindre önskvärd. Det var inte alltid så lätt och det är inte alltid så lätt. Jag vet att du tänker att jag har sårat dig många gånger. Och hoppas att du vet att det aldrig var menat så. Mitt hjärta är fullt av kärlek och min hjärna tycks vara full av ansvar. Men det ordet är kanske inget som ungdomar förstår så bra. Jag har känt mig som en mur, ett bollplank. En stabil mur som står kvar i alla väder och som står emot alla stormar. Men som säger att ibland har det gjort ont och delar av muren har nog ibland fallit i bitar. Men jag murar och murar, lagar, försöker... Kram, Mamma

... som inte orkade bli sann i det klimat som rådde då.. Det verkar som om hela mitt liv har varit en slags villfarelse och jag vet varken ut eller in just nu. Jag bär på information som är tung att bära. Lögner och svek, förtroenden som har svikits. Jag vet mycket mer än jag vill veta. Och mycket mer än jag antar att vissa vill att jag ska veta. Men jag tror att alla vet ändå att jag vet, jag vet, jag vet , jag vet... tänker den Gröna Trädmamman helt sinnesjukt. Men vem blir inte sinnessjuk av en verklighet som inte längre finns? Ett liv som man trodde fanns men som var en illusion... En dröm om lycka...inget mer..

Kärleksförklaring: Jag älskar dig för det du är. Man kan tycka att jag har gjort val som är felaktiga och som har lett till lidande för de Änglar som kommit ut från min kropp. Men det är inget fel. Jag älskar dig , Pappan, för att du är mjuk och varm och kärleksfull. Jag älskar dig för att du och jag tog hand om Änglarna. Du var den bästa tänkbara Pappakandidat. Jag förstår att det blev ganska tufft. Det var ju inte det att jag slutade älska dig. Det var bara så att det blev lite för tufft då. När du valde att försvinna in i knarkdimman. För att din uppgift blev lite för tung just då. För att kraven från samhället sa att: Pappan ska vara normal! Och Mamman också. Det är bara det att Mamman har lyckats bättre med att spela sin roll.. Normal? Man skrattar ihjäl sig ibland. Mitt upp i all smärta. Tänk hur de spelar sina roller, de pajaserna... de tror att de lever och att allt är normalt. Men man kan fråga sig vad livet här på Jorden är till för. Är det till för att jaga de udda och att t

Det är ju en benämning bara. Det är ju inte alls en beskrivning av en person. En narkoman så som jag har lärt känna igen den.. är en människa, alltför skör, en misshandlad och plågad människa, en person som inte kunde leva upp till kraven att: " så här gör man". Kanske just för att det inte är en vanlig människa. Kanske för att änglar finns som går här på Jorden, men som inte passar in. Man ska inte förringa deras arbete här. Få människor på Jorden har förstått vad syftet är egentligen. De utvalda är en mycket liten grupp och de försöker att överleva. Ibland lyckas det. Ibland inte. Den som inte lyckas får försöka igen.

Fram till och med den dagen så hade allt varit ganska "normalt", även om jag var en udda person i många sammanhang. Jag var 27 år och jag hade ett barn, vars pappa var ute ur bilden sedan fyra år tillbaka. Han var (är) också ett offer för drogmissbruk. Fram tills dess hade jag ett jobb, eller olika jobb, lite svårt var det. Jag hade i mitt bagage med mig många svåra minnen ifrån grundskolan. Jag vet hur det känns. Gymnasiekompetensen och nians kurs hade jag läst in på folkhögskola. Folkhögskola är ett bättre och mindre kravfyllt sätt för känsliga personer att uppnå sina mål. Så jag hade kämpat hårt för att försöka vara som andra. Att ha ett jobb, ett barn, en lägenhet, räkningar att betala. Fast det var ganska tufft. Att vara en "riktig människa" som Gunilla Gerland sa. Jag hade en välstädad lägenhet, jag gick till jobbet, jag lämnade min son hos en dagmamma (på gott och ont). Sedan kom "brittsommaren".