Den sista godnattsagan

Tyckte jag var så duktig och så stark, levde ut min sorg när jag skrek och grät. Medan jag packade undan deras saker. Men e n sak gick jag förbi. Det var tatueringsmaskinen som jag hjälpt Jesper beställa som en del av hans fortsatta levande liv. Och som jag fick hämta ut efter hans död. Jag bestämde mig för att ta hand om det. Har känt mig konstig sen dess och har gråtit i flera timmar. 

Jag vet inte riktigt vem jag är längre. Det jag varit så länge finns inte mer. Jesper dog 5 dec 2017 och Anton 12 januari 2018. Tre dagar före julafton 2017 begravdes Jesper. Jag har börjat lära mig vad "död" betyder. Det är ingen resa som de kommer tillbaka från. Trött, sömnsvårigheter, vill inte gå ut, hoppar över saker som jag brukar hålla på med, kurser m.m. Jag försöker ändå. Samtidigt har jag överlevt och upplever mig som en mer ödmjuk person som inte hamnar i hetsiga diskussioner (som förr). Vissa saker blir så små och obetydliga i sammanhanget. Jag är sjukskriven 100% för posttraumatiskt stress-syndrom. Och det för också med sig utmattning. Jag vill inte gå upp ur sängen, vill inte äta, inget är roligt. Mitt liv är så förändrat. Från all stress och oro där man aldrig hinner tänka så går jag nu igenom allting bit för bit. Men försöker ändå låta mig skratta åt idiotsaker och tänker på oron jag slipper nu. Och framförallt att ingen mer kan skada d

Har börjat kännas jobbigare för mig nu efter två år. Det det är först nu jag börjar förstå innebörden av begreppet "död". Samtidigt är det som en acceptans som låter mig sörja igen. För den första chockfasen var trots allt den svåraste för mig. Viktigt tror jag är att tänka på att mina barn hade velat se mig leva och göra sådant som är bra för mig, men som jag inte hade ro till förut. Man behöver ta hand om sig själv på alla tänkbara sätt. Det är som en latent sjukdom, rätt som det är brister det igen. Men jag har två barn till att tänka på, vill inte de ska se mig gå ner mig. Vet inte hur jag hade tänkt utan dem. Man kan lära sig hantera det, tillåta sig att sörja hur länge som helst, bara man tar hand om sig själv och har ett nätverk och umgänge utanför hemmet. Samt har insikten om att sorgen och saknaden är för alltid. Det svåraste är nästan att försöka få andra att förstå att det här är ingenting som kan gå över.

Idag slog knoppen ut. Nu har det hänt! För första gången har en orkidé överlevt hos mig. Och det är för att Jesper sköter om den, det gör nämligen inte jag. Bara ställde undan den i hans rum. Berättar för de som var med och skickade denna planta till mig i december 2017 då Jesper lämnade oss så tragiskt. <3