Den sista godnattsagan

Jag kan tänka mig att du har känt dig övergiven och avvisad när jag inte har orkat mer. Det är en smärta som skär i mitt hjärta. Varenda dag. En smärta att förtränga för att försöka överleva. Att se och våga känna smärtan är ett steg framåt. Att sluta tillbakavisa, tro att man varit den ulitmata övermamman. Att sakta komma till insikten - kärlek räcker inte.

Det är märkligt hur man så sakta slipas mot livet. Man = jag. Kanske det inte är samma för alla. En del personer orkar inte. Andra orkar vidare. Frågan är hur dessa andra egentligen orkar vidare. När det som en gång i tiden var ens största rädslor kommer ikapp en och man tvingas se dem i vitögat, då händer det något i psyket. Det är som en insikt - det är ingen idé att försöka smita, fly eller sopa saker och ting under mattan. Ingen idé att sticka huvudet i sanden och låtsas att världen utanför inte existerar. Jag frågar mig idag - Vad är det som är styrka? Vad är styrkans sanna jag? För min egen del är det som om styrkan finns i att kunna stänga sig inne i sitt skal. Lite som strutsen, men ändå  inte. Att man slutar känna. Att tårar fryser till is och hjärtat stillar sina hetsiga slag. Vilket inte alltid fungerar. Inte när katastrofen knackar på ens dörr. Då fungerar det inte längre. Då förlöses all gårdagens smärta i ett och samma primalskrik. Men för att få vardagen att

Jag är en känslomässig katastrof som har fått mina egna barn att uppleva sig som ignorerade. Fast jag älskat dem mest av allt. Hur kan det vara så? Asperger?

Mammor är magiska, mammor är telepatiska och telempatiska. Mammor är allt som behövs de första månaderna i ett barns liv. Mammorna är de som ifrån sin kropp delar ett nytt liv. Med all den smärta som det innebär. När de till sist är förbrukade och utan magin. Jag är glad att jag har fått förmånen att vara en mamma. Trots all smärta. Som sagt. Men också med all den obeskrivbara glädjen och stoltheten. Att ha skapat.

Jag börjar släppa tanken på att få ihop allt som händer till en sammanhängande text, t.ex. i bokformat. Kanske jag bara skulle skriva "dagbok" i denna blogg? Det skulle väl bli nog så intressant. Ja, jag ville väl inte ha ett tråkigt liv. Så mitt liv har varit händelserikt. Jag skyller inte ifrån mig på någon annan egentligen. Jag gjorde ju mina egna val. Och andra gjorde sina. Men på alltings mening kommer jag aldrig att sluta tro. Att allting har en mening är den tro som mest av allt har hjälpt mig.

Farfar har dött. Farfar dog den 23 september och vi ska gå på begravning. Begravning är en mänsklig rättighet. Ja inte just begravning, men att komma till sin anhörigs begravning. Även om man är på ett hem.

Jag får beklaga att jag har underlåtit att uppdatera bloggen. Men ibland så hinner livet ifatt en och man vet varken ut eller in.. Saker och ting är som de är. Jag driver min kamp för upprättelse. Men tyvärr inte lika starkt som förr. Livet gör mig så trött. Allt som det för med sig. Anklagelser och skit. Förut så orkade jag försvara mig. Men nu så vete fan om jag orkar något mer alls...